DEAR MUM

b8ac124ef2e3ee883293ee70c5cdc66c

Jag hör pappas viskning med förvånade öron; ”Schhh… idag måste vi vara lite tysta här hemma för mamma är sjuk”. Smyger mot sovrummen och ser mamma och pappas sovrumsdörr stängd förutom en glipa på fem centimeter, och mörkret som kommer av släckt lampa och fördragna gardiner. Förstår ingenting, vi har ju precis kommit hem från dagis?

Leker med min lillebror. Gömmer mina leksaker som han försöker sno och springer runt villans hörn, halkar till av för hala strumpor och glansiga parkettgolv. Hör de små dunsen av min lillebrors treåriga fötter som springer bakom mig. Pendlar mellan att hålla andan av spänning, skrika av förtjusning och sucka av irritation. (Jag har aldrig förstått människor som säger att det var enklare när man var barn, det var det väl inte? Hela kroppen blev ju attackerad av känslor som inte gick att kontrollera för minsta lilla grej!).

Blir busig när vi går från att kriga mot varandra till att ansluta oss i samma lag, bli ett team, börja jävlas med andra istället för varandra. Busar med pappa men med glimten i ögat, skriker utanför mammas bultande huvud för att vi inte förstår allvaret i influensa och fyrtio graders feber.

Pappa som inte orkar med oss och går med på att laga pannkakor till middag bara för att slippa skriken från två syskon som hypar upp varandra tills det är tornado i huset. Vi skuttar och skrattar runt pappa medan vi protesterar mot hans pannkakor – inga är lika goda som mammas.

Jag vet inte hur lång tid det går, men efter ett tag hör vi suckar och trötta steg som hasar sig ut från sovrummet, mamma i pyjamas, runda glasögon och barfota. Mamma som utan att säga någonting tar fram en stol, ställer den vid spisen och sittandes gräddar tio pannkakor till mig och min bror i fyrtio graders feber.

Vissa saker från ens barndom har glömts bort, men vissa scener har bränt sig fast i huvudet och är lätta att plocka fram. Ibland blir jag osäker på om mitt huvud stämmer överens med verkligheten, jag var ju bara ett barn när det hände. Men jag väljer att tro på de scener och känslor jag minns. Och jag minns så tydligt mammas ansiktsuttryck när hon steker på pannkaka efter pannkaka. Som om vi precis hade gett henne hundra nya bekymmersrynkor.

Det här inlägget är ett samarbete med L’Oréal Paris inför Mors dag på söndag, som ju handlar om att hylla sin mamma. Jag vill hylla min mamma för att hon har funnits där för mig i vått och torrt och för att hon har älskat mig hejdlöst oavsett vad, oavsett om jag har tvingat henne steka pannkakor som en trotsig femåring (hon kanske gillade mig lite mindre just då iof) eller när jag gjorde tonårsrevolt. Tack älskade mamma, för att du har älskat mig.

20155271315242281073269_sbig

I en tävling tillsammans med L’Oreal Paris kan ni nu vinna ett kit med dessa Anti Age-produkterna. Perfekt present till Mors dag och tävla kan du göra här.

  1. Men så fint skrivet Michaela. Din känsla för att skriva och beskriva är helt fantastisk!
    Stor kram

  2. Samarbeten i bloggar kan kännas lite halvpeppigt ibland men jag tycker du gör ett så himla bra jobb med att inte bara säga ”nu är det tävling på dags” osv utan faktiskt ger oss läsare något i utbyte (i detta och i många fall en glimt av ditt liv skrivet på ett fantastiskt vis). Hoppas att du förstod vad jag menar, och kram till dig!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi