Ni vet väl att jag jobbar med Familjeliv.se också? Bra. Jag har sedan i våras tillsammans med ett grymt team jobbat med höstens webb tv-satsning på Familjeliv, där vi har UNDERBARA Anitha Schulman i spetsen.
Idag är dagen med stort D, dagen då första avsnittet av Mom Enough släpps.
Jag älskar allt med Mom Enough. Jag älskar Anitha, jag älskar Manne Forssberg som är sidekick i programmet och jag älskar alla gäster som har varit med och diskuterat dessa debatterade ämnen. Förälder eller inte, man har ju varit barn till någon och det är riktigt kul att lyssna på dessa diskussioner och fundera kring sitt eget liv.
Jag älskar också Zandvoort som har varit gulliga och hjälpt oss med inredningen i studion. Det blev så himla fint! Om ni gillar inredningen så hittar ni butiken i Sickla Köpkvarter.
Veckans avsnitt gästas av Nisse Edwall och Emilia de Poret. Ämnet är curling! Hur mycket skämmer ni bort era barn? Blev ni bortskämda som barn? Hur vill ni själv uppfostra era barn?
Alla mina vänner har, innan barn, sagt att de absolut inte kommer curla. Men varenda en (i stort sett) har blivit riktiga curlingföräldrar haha. Jag är rädd för att jag kommer gå samma väg till mötes den dagen jag (förhoppningsvis) själv blir mamma. Kul när de pratar om presenter också, att när de var små så fick de presenter två gånger om året – födelsedag och julafton. Medan idag känns det som att presentera och godsaker haglar över barn.
Vad säger ni?
Så glad över samarbetet med välgörenhetsorganisationen Plan Sverige som har gått in som huvudsponsor för Mom Enough. Ingenting gör mig stoltare än det. Anitha var tillsammans med Plan i Uganda för en månad sedan och i varje avsnitt kommer ett klipp från hennes resa att visas. I klippen pratar hon med flickor och kvinnor i Uganda som har gått ett helt annat liv till mötes än det liv vi lever här idag. En stark och tydlig kontrast till programmet som verkligen känns.
I ett avsnitt pratar en tjej om hur tjejerna brukar betala män i sexuella tjänster för att få skjuts till och från skolan. Då gör det ont i varenda cell innanför huden.
Eller i det här avsnittet, där Anitha som en kontrast till hur våra barn växer upp idag, pratar med små pojkar och flickor om vad de vill bli när de blir stora. Så säger en liten pojke på kanske fem år, med sina stora hoppfulla ögon, ”Jag ska studera, och sedan ska jag bli advokat”. På sig har han en liten brun kavaj i barnstorlek. Hjärtat smälter då.
Gud vad männen tog över!! Blev typ irriterad, haha.
Har sett fram emot denna premiär, men blev riktigt besviken.
Hade hellre bara sett Anitha och Emilia.
Hoppas på bättre i nästa avsnitt 🙂
Tack för input Cecilia! Vi tar det med oss för framtida avsnitt 🙂 kram!
Håller med! Ja lade också märke till det. Anitha ställde frågor ibland och Emilia flikade in något då o då. Känns som det alltför ofta blir så, att männen är de som tar plats :-/
Hej,
Kolla in min bloppis där jag just nu säljer min Chanel väska 🙂
Hej Michaela. Det här hör inte alls ihop med inlägget, men jag hittade precis ett flera år gammalt (och 45 sidor långt) dokument med vackra, sorgliga och extra betydelsefulla texter som jag sparat. Flera av dessa har du skrivit. Bland annat denna.
Har jag berättat det här med att nå botten för er? Ja, jag tror visst att jag har gjort det. Men jag gör det helt enkelt igen. Det är något man inte kan prata tillräckligt om tycker jag.
Jag vill alltid dela med mig så mycket som möjligt utav mig. Det räcker med att en människa kan reflektera sig i mitt känslotillstånd, bild eller uttryck vare sig det handlar om ren och skär lycka, hat, kärlek eller som under denna dag, dagen Gud glömde. Och förhoppningsvis känna sig träffad. Det jag alltid har sagt är att tillåta sig själv att vara arg och ledsen. Oavsett konsekvenser. Jag känner det i kroppen långt innan det är dags, då min dag kommer. Då jag inte vill annat än att sluka mig själv med hull och hår, försvinna. Och jag tar mer än gärna emot den dagen, som om jag ska möta min fiende på en sudden death. För jag vet att ju mer jag låter mig själv få utlopp för dom här känslorna, tar på dom, accepterar dom och leker med dom, desto mer har jag lärt mig för varje gång och kan utan problem vakna upp dagen efter med ett leende. Det kan till och med vara så pass, att dagar efter dessa djävulska sinnestillstånd är dom bästa. Krama ur det allra sista du kan, må så pass dåligt att du ifrågasätter morgondagen. Då har du det gjort, och slipper gå med en demon som förföljer dig dagar i ända.
Luddigt va? Ja, jag är som sagt inte den vassaste kniven i lådan idag. Jag utgår inte från att alla ska förstå, eller ta detta på allvar. Kanske tycker du det är idiotiskt. Men, finns det en utav er där ute som ser detta, är jag som sagt nöjd.
Nu, ska jag fortsätta kedjeröka på mitt nya gömställe.
Förlåt för lång kommentar. Men jag tänkte att det kunde vara fint, inför processen men din nya bok, för dig att veta att dina texter betyder mycket.
Efter att ha tittat på avsnittet var min främsta reaktion att de kanske inte har en vardag som ”vanliga” föräldrar har… Känner själv inte att jag har sådann djup ångest som de alla verkade ha kring deras egna barn och uppfostran. Man vill ju umgås med sitt barn hela tiden, man släpper allt naturligt när barnet säger pip. Var lite för mycket ”i-landsproblem” snack för min egen smak. Men säkert andra med deras livsstil som känner igen sig bättre än mig. Mitt vardagliga issue är knappast om jag skämmer bort mitt barn för mycket. Snarare är jag nervös över hur de 5400kr jag får i föräldrapenning ska räcka till mat på bordet och allt mitt barn behöver månaden ut. Människors verklighet och syn på vad ett problem är ser extremt olika ut. Kändes väldigt mycket vi vs. Dom… Och han med skägget kändes dessutom ”hög på kola”…sjukt att se en vuxen människa i något som jag trodde var en vuxen grupp diskussion, ha monolog med sig själv utan andningspaus. Stackars barn.