Hej! jag har en fråga till Frågor med Forni.
Du skriver att du och vissa av dina familjemedlemmar ibland uppfattas som lite högljudda och tar mycket plats. Har själv fått kommentarer hela mitt liv till och från om att jag pratar väldigt mycket och att jag pratar högljutt. Något jag ofta gör utan att jag märker det när jag är engagerad i en diskussion eller allmänt exalterad över saker. På köpet har jag även en röst som liksom ”skär” igenom annat ljud.
Har du fått kommentarer från folk kring att du är högljudd? Vad svarar du? Jag blir alltid lite förlägen, som om att jag är jobbig och vill nästan be om ursäkt samtidigt som jag blir lite förbannad. Inte direkt som att jag medvetet alltid står och skriker. Ibland försöker jag även skoja bort det, men känns ändå inte helt bekvämt. Tips?!
Känns även som att detta inte är ett problem som killar som ibland pratar högljutt får påpekat för sig….
Hej tjejen!
Jag tror att jag har fått höra att jag är högljudd både mer och även i mer nedlåtande ton än exempelvis min bror och min pappa. När de är högljudda är det lite mer skämtsamt som folk påpekar detta, men när jag är högljudd påpekas det på ett sätt som hintar om att jag är pinsam eller gör bort mig. Det här stör mig mycket.
Det har alltid varit människor runtom mig som har fått mig att försöka skämmas över att jag hörs mycket medan män i min omgivning snarare har uppfattats som sköna/alfahanar/mäktiga/roliga. Medan jag som kvinna hörs för mycket. Det här är helt klart en känslig punkt för mig och när människor ”säger åt mig” (dvs. påpekar att jag är högljudd) brukar jag börja prata med mig själv i mitt huvud (hehe fullt normalt visst är det?) och vara schysst mot mig själv. Jag säger inte alltid någonting till omgivningen, utan skäms mest och lugnar ner mig, men så pratar jag med mig själv och då brukar det låta typ såhär: ”Ingen ska säga åt dig att du hörs för mycket. Skaka av dig kommentaren. Ingen ska ta ifrån dig rätten att ta plats lika mycket som en man. Ingen ska förminska dig eller få dig att skämmas över dig själv, så länge som du inte är taskig eller oschysst mot andra. Vilket du inte är. Du är bara lite högljudd. Var stolt över den här egenskapen, bli aldrig rädd för att prata, våga prata, bli inte en sån som alltid måste tänka över vad hen ska säga för att hen är så rädd för att säga fel. Säg fel. Säg fel för högt. Det är du. Låt ingen ta personlighetsdrag som du tycker om med dig själv ifrån dig.”.
OBS såklart kan man ibland skratta åt det faktum att man råkat skrika utan att man märker det pga överexalterad, då brukar jag bara tysta ner tonen och skratta åt det. Men om någon ”säger åt mig” i den situationen så är det ju med kärlek och vi kan skratta bort det + tona ner läget. Vill ju inte sitta och skrika in i någons öra så att det är jobbigt för hen exempelvis, hehe. Ni fattar.
Okej detta blev ju skitlångt, MEN jag har fortfarande inte kommit på något bra svar på vad man ska säga när någon kommenterar kring att man är högljudd. Någon annan av er där ute som har erfarenheter? Kanske kan ni hjälpa två människor med starka röster out here.
PUSS
Hej Michaela! Har också en fråga inför Frågor med Forni. Vilket program använder du för att redigera dina filmer/vloggar? Tusen tack på förhand!! 🙂
iMovie! Det finns bättre program men såhär i början av min vlogg-karriär räcker det med iMovie tycker jag och Theres (okej Theres säger i alla fall det haha :)? Så kan man gå på svårare grejer senare! Puss
Jag måste bara fråga hur du och din sambo hanterar eran ”vardag” med mobiltelefoner?.
Mitt problem är att jag upplever att både jag och min sambo ofta har skärmarna i ansiktet på varandra och umgås mindre pga telefonerna. Rulla fingrarna på Instagram Facebook och snapchat… Har man liksom tröttnat på varandra?. Vet inte hur många gånger jag upplyst och desperat försökt förklara hur illa tillmods jag blir när jag märker att telefonerna tar över vardagen.. Hur kan man ta upp ämnet på ett vuxet sett? Och vad fan gör man när det inte blir någon skillnad?
Hej tjejen!
Jag och D har inte bråkat om mobilen eller datorn en enda gång sen vi blev tillsammans. Typ lite sjukt i dagens samhälle??? Speciellt när vi båda jobbar med sociala medier och drivet eget??? Men vi bråkar om andra saker så ni behöver inte oroa er, inte något perfekt par här inte 😉
MEN jag tror att vi sluppit telefon/mobil/jobba hemmaför mycket/slösurfa för mycket-bråken mycket för att D sa redan från början att han vill att vi ska umgås med varandra när arbetsdagen är över. Det här var liksom viktigt för honom redan från start. Och i början var det ju enkelt, man är ju nykär, men det blir knepigare med tiden. Idag gör vi helt enkelt så att om den andra pillar på telefonen/sitter med datorn för mycket när man vill ”hänga” så säger man bara det till den andra. Typ ”Hallå vad gör du! Ta bort telefonen så tittar vi på en serie tillsammans!” eller ”Gud vad du älskar Instagram. Nu har du skrollat färdigt för nu vill jag faktiskt prata lite med din fulla uppmärksamhet”. Ingen av oss har börjat tjura då utan då är det snabbt som attan bort med elektroniken och fram med hänget. Kanske är det lättare för oss just för att vi jobba med sociala medier hela dagarna? Hängtid är hängtid liksom, typ från middagstid och framåt varje kväll. Middag vid matbordet och då pratar vi sen en film eller serie i soffan, vidare till sängen och lite skitsnack där emellan. Sen skrollar vi såklart i pauser/innan vi somnar etc., men inte för mycket och vi har aldrig behövt ta upp en diskussion kring det.
Jag hade nog försökt vara lik tydlig med min partner som D var med mig där i början. Alltså säga typ ”Jag vill att vi ska hänga tillsammans när vi är hemma tillsammans om kvällarna och inte bara hänga med varsin mobil bredvid varandra i soffan. Kan vi inte bestämma att när det är middagsdags lägger vi mobilerna på sängborden och så hänger vi under kvällen. Vill man kolla något kan man gå till telefonen och kika fem minuter om det behövs och sen kan man skrolla en kvart innan läggdags. Vad tror du om det? Så kan vi prata under middagstid, titta på film tillsammans eller serie och typ hänga? Känns som att vår relation försvinner mellan mobilerna och jag är rädd att det kommer sluta med att vi inte vet hur man hänger tillsammans för att vi är så vana vid att förlita oss på våra mobiler.”
Eller? Har ni där ute egna erfarenheter kring ämnet? Jag tror det är viktigt att den andra fattar att man inte tar upp det för att vara taskig utan för att man gillar sin partner och liksom vill hänga med hen! Det är ju fint som fan. Att man värnar om sin tid tillsammans.
Lycka till fina du. PUSS!
Fina Michaela. Det verkligen strålar om dig! Måste bara fråga, vart är den svarta tshirten du har på dig i detta inlägg från? Tycker att den är helt perfekt. Varit på jakt efter just en specifik sådan tshirt, som är tillräckligt hög vid urringningen och med lite längre armar. Kram!!
Den är fan perfekt! Älskar känslan av att hitta ett perfekt plagg. Från Acne är den. Puss!
Hej älskade Michaela. Tusen tack för en bok som hjälpt mig genom en jobbig höst. Jag har ett problem som kanske skulle kunna passa i frågor med Forni.
I somras började jag dejta en kille som jag nu är säker på är min soulmate. Vi är varandras bästa vänner, han får mig att skratta tills jag får magknip varje dag och jag värdesätter honom högt. Men med kärleken kom även problemen med två av mina närma vänner. Hela hösten bestod av bråk, utfrysning och tårar eftersom de ansåg att jag inte var samma person längre. (Vilket jag till grunden är men mina prioriteringar har ändrats från 100% vänner till 50/50% vänner&pojkvän.) Hela första perioden med min pojkvän, som borde varit som att bo på ett rosa fluffigt moln, förstördes. Det tärde extremt mycket på mig att hela tiden få höra att jag var en dålig vän som inte är tillgänglig 100% längre, jag passade upp mig kring dem och ångesten hela hösten var maximal.
Nu, efter att jag klippt kontakten till stor del med dessa två vänner, börjar de höra av sig igen och vill ta upp kontakten igen. Jag vet att hösten kommer upprepas om jag öppnar armarna för dem så min fråga till dig är: hur hade du hanterat min situation? Borde jag göra slut med mina ”vänner”?
Tack för att du sprider kärlek och hopp. ❤
Hej min fina!
Gå på magkänsla. Det är omöjligt för mig att sätta mig in i din situation för jag har inte upplevt den eller sett den på nära håll.
Hur vet du att hösten kommer att upprepas? Människor kan ju förändras efter sina misstag.
Vill du vara kompis med dem även om de har förändrats och ser på din relation/dig på ett nytt sätt nu?
Behöver du göra slut med dem eller kan du kanske bara låta relationen rinna ut i sanden?
För mig är det viktigt att mina nära vänner står bakom mig i medvind och lycka. Viktigare än att de bevisar att de finns där i motgång och tuffa tider nästan. Att mina vänner unnar mig är det viktigaste av allt, jag avskyr avundsjuka eller egoism. Att tänka på sig själv som vän när ens kompis träffar kärleken är inte schysst. MEN det är inte heller schysst att skita i sina vänner. Jag tror att man måste vara förstående åt båda håll. Analysera din situation med dig själv, reflektera, känn efter hur du känner. Vill du vara vän med dessa personer eller är er tid förbi? Jag tror att du har svaret själv.
Puss, massa kärlek och ta hand om dig!
En fråga Forni!
Har ett superfint förhållande med killen och allt är drömmigt. Till frågan.. efter man lagat mat och haft en härlig middag ihop, så blir det ofta 1,5/2 h i soffan med film/serie innan sovdags. På höst och vinterhalvåret är det säkert så många förhållanden ser ut, men jag avskyr tanken på att alltid avrunda kvällen i soffan. Hur har ni det på vardagskvällar? Ska jag släppa kraven på ett perfekt förhållande och bara njuta av att det faktiskt är sjukt gött med soff-häng på kvällarna?
Tusen kramar!
Hej forni!
Älskar också din acne tröja, såå fin! 🙂
Vad har du för storlek i den?
Kram!
Jag har S. Puss!
Åh ska beställa på en gång!! Tack!😘
Är det deras t-shirt som heter ”Taline”? Är också på jakt efter en med lite längre armar … 🙂
Undrar samma som Sara ovan, är det Taline i 2-pack? Kan du inte länka till tishan??
Ang. det där med att ägna mer uppmärksamhet åt varandra än åt sociala medier när man är tillsammans, så är min erfarenhet att man INTE ska gå omkring o vara tyst o försöka hinta genom att föregå med gott exempel (geom att inte använda telefonen) och hoppas på att sin partner ska ”fatta hinten” eller ställa frågor som ”händer nåt kul på Instagram eller?” för såna grejer skapar bara dålig stämning och leder till nåt helt annat än det du egentligen vill uppnå med mobilfri tid. Precis som Mickaela skriver, PRATA om det, berätta tydligt vad du tycker och hur det känns när sociala medier tjuvar er tid och uppmärksamhet. OBS att man nog inte bör hårddra det till att så fort ens partner håller på o slösurfar så betyder det att förhållandet håller på å rinna ut i sanden. Tvärtom är det väl härligt att kunna va tillsammans ibland på ett kravlöst sätt, scrolla lite och försvinna lite i sin egen bubbla, bara det inte övertar det som är verkligt och viktigt i ett förhållande, så klart.
Många pratar ju högre när de blir exalterade, men vissa kanske blir exalterade eller uppspelta lättare än andra. 😉
För mig är det stor skillnad om man pratar högt när man är uppspelt. Det är helt ok. Jag kan däremot störa mig på ”loud talkers”, alltså personer som alltid pratar några nivåer högre än normalt oavsett situation. Skulle och att aldrig säga nått för det är ju det naturliga för den personen men det skulle nog inte bli så att det blev en av mina närmst vänner. Samma sak med de som konsekvent pratar för tyst.
Sen tror jag anledningen till att det stör mer när tjejer eller kvinnor pratar högt är att rösten ofta blir gäll och ”skär genom allt”. En mansröster blir sällan det på samma sätt och stör därför mindre. För vissa kanske det handlar om att kvinnor inte ska ta plats, men inte för alla. 🙂 just My 2 cents on the topic. 🙂
Sitter och läser en jättebra bok och fick en spontan tanke att du kanske skulle tycka om den med (spec. efter att ha läst din senaste bok – tyckte om den så mkt! ). Den heter The Book of Joy med Desmund Tutu och Dalai Lama 🙂 tack för en härlig blogg!!
Hej fina fina Michaela! Kan inte du snälla bjuda på lite styling tips inför modeveckan? Jag har fått en inbjudan till Busnels visning på söndag och vet verkligen inte vad jag ska bära… Speciellt inte när det är så kallt! Hur tänker du? Man vill ju vara lite piffigare än till vardags men vill inte känna mig utklädd. Får man komma fram och hälsa om man får syn på dig?
Tack för att du finns och att du skriver och delar.
Stor kram!
Hej Forni! Här är en fråga till frågor med Forni. Jag har en bästa kompis som jag gjorde slut med i december, främst på grund av att hon inte hörde av sig en enda gång på fyra månader (jag flyttade utomlands) trots att jag tagit upp problemet med henne tidigare och bett henne att förbättra sig för att relationer funkar inte om den ena ger allt medan den andra knappt hör av sig och finns där. Nu har även andra kompisar till henne sagt ifrån på riktigt för att hon beter sig inte på ett bra sätt alls. Detta ger mig ont i magen därför att trots att vi gått skilda vägar så älskar jag självklart henne och vill inte att hon ska förlora alla sina vänner. Hur får jag henne att börja prioritera vänner och att se mer än bara sig själv som prio 1? Eller ska jag strunta i henne och gå vidare totalt? Kram från en 17-årig tjej<3
Hej Forni! Tack för underbara böcker som hjälpt mig igen mycket, och nu behöver jag din hjälp igen. Hur skaffar man nya vänner? har inte så många vänner, och känner att jag börjar glida ifrån dem jag har. Jag började precis studera på universitetet men har hittills inte träffat nya personer som ”klickar” med, utan pratar lite med olika varje dag. Hur har du träffat dina närmsta tjejvänner?
Hej Michaela! Jag älskar också din acne tröja. Vad heter den exakt modellen? Tack för svar! Kram!
Hej Forni! Jag har en fråga till fråga Forni. Jag har träffat en kille i lite mer än ett år och nu på senaste tiden har det varit lite problem. Ska nämnas att vi båda läser samma utbildning på universitetet som kräver väldigt mycket, bara olika år. Jag har väldigt mycket som pågår i mitt liv och just nu är jag inne i en typ av ”livskris”. Jag har känt sen i höstas att den här killen inte gör mig lika glad som jag gör honom. Det blir nästan som om jag känner mig kvävd och att han är ett till stressmoment i mitt liv. Jag är jätterädd att såra honom även fast jag vet att jag borde vara ärlig med honom. Har du några tips på vad jag ska göra? Kram
angående att vara för högljud/ta för mycket plats. jag känner såååå igen mig! tack för att du tog upp hur jag ska tänka i sånna situationer, det betydde jättemycket för mig! jag har verkligen blivit så att jag helt enkelt bara suttit tyst istället för att jag inte vågat vara mig själv om någon tidigare sagt åt mig.
Jag kände verkligen igen mig i situationen när någon säger till mig att jag pratar för högt. Tycker att det är såå jobbigt när det händer för att jag gör det oftast när jag är exalterad och när jag pratar om något som jag verkligen känner starkt för och helt plötsligt blir jag helt stum när någon säger till så. Ofta blir man faktiskt lite arg, för att den andra personen har skapat en så genant situation för en och jag tänker ”kunde du inte bara låta mig prata högt när du vet att det bara är tillfälligt tills jag har uttryckt det som jag känner starkt för” 😕 Jag tror verkligen att killar inte blir tillsagda lika ofta som tjejer, det är lättare att folk tänker att killar kan inte hjälpa att deras röst hörs mer eller liknande ursäkter, men vi tjejer vi ska vara gulliga och prata tyst och fnissa lite smått när något roligt händer. Så sjukt det där med normer i vårt samhälle! Jag är glad att någon ställde denna frågan, hade aldrig tänkt på att göra det själv och fick bekräftelse på att det inte bara är jag som är blir så otroligt obekväm i den situationen 🙂
En AKUT-fråga Forni!
Jag har träffat en kille som jag blev kär i på typ första dejten. Känner mig sjukt töntigt men givetvis glad också.
Han är 9 år äldre och väldigt mogen, inte riktigt sms typen, det är liksom svårt att prata över telefon, men jag märker att han ändå anstränger sig (han helt underbar och sjukt rolig när vi träffas.) Dock blir det mycket ”rak-på-sak” sms i stil med – ”Hur har din dag varit?” – ”Bra, din med?” -”Vad bra, min har också varit bra, hejdå”. Ok överdrev lite där men du förstår.
Mitt problem är att jag vill ha mer uppmärksamhet (det där lät konstigt?) men, jag vill liksom prata med han för jag typ saknar honom men vill inte säga det för att det är lite för tidigt för det och jag vill inte heller vara för på? HUR gör man?? Kanske lite barnsligt, men jag tycker verkligen fina sms gör så mycket. Jag är so into words att det gör mig typ upp över öronen kär. Vill så gärna ha det där med honom haha!!
TIPS, anyone?
Mvh / Tjejen som förevigt hatar det här första stadiet i en relation (hope you know what I mean.)
Först och främst: vad härligt att ni blir så engagerade och taggade på saker, och att det märks!! 🙂 Ni är säkert stämningshöjare många gånger också! Jag tänker att det är ingen fara att prata högre, bli exalterad så länge man också ger plats till andra! Så länge man kan ta ett steg tillbaka och lyssna så att de man hänger med känner sig delaktiga. Då blir det ju en skön mix! Våga ta plats, och våga ge plats!! Kram
Det ser jag som en självklarhet och upplevde inte att det var ett problem i frågan. Att vara högljudd behöver inte gå hand i hand med att ta plats från andra 🙂 Kram!
Tack snälla för din tid att svara på min fråga gällande telefonerna. Tar absolut in varenda ord som både du och ni andra goa läsare skriver här i kommentarerna. Nya krafter och öppna kort hädan efter, kanske redan ikväll om situationen uppstår.
Otroligt tacksam <3
Ha en fantastisk fin torsdag
Tror också att det där med vad man uppfattar som högljutt är väldigt starkt kulturbundet. Jag kommer från Finland och här får jag ofta höra att jag är lite för högljudd och folk kan be mig att dämpa mig. En fransman som jag umgicks med ett tag påpekade dock att han tyckte att jag talade ovanligt lågt och att han inte alltid hörde vad jag sa, haha. Ska tilläggas att jag talade engelska med fransmannen och att min engelska är relativt starkt så det kan inte ha berott på bristande språkkunskaper. 😉
Tack för svaret och alla kommentarer på min fråga angående att vara ”en högljud tjej” 🙂 Skönt att få någons annans tankar kring det och höra att man ej är ensam!
Skall försöka med hela den där tänka positivt i huvudet grejen. Min spontana reaktion är annars som Amandas att bli lite arg och stum.
Som också nämndes i en kommentar ovan så handlade min fråga inte alls om att ta plats från andra. Brukar tänka på att alltid släppa in andra och aktivt ge plats när andra är lite mer tillbakadragna i samtal för att jag inte skall pladdra på. Det är också väldigt trist att ha en monolog i längden 😉
Usch, det här med att folk säger till tjejer när dem pratar för högt är en jättekänslig punkt för mig…
Hade en lärare i skolan som en gång sa till mig att jag tog för mycket plats och att det inte var ”ladylike” (såklart var det en man). Jag var bara en självsäker och glad tonåring som ibland blev liiite för exalterad. Men det var knappast något märkvärdigt med det. Detta var något han påpekade inför mina föräldrar på ett utvecklingssamtal och jag kommer ihåg att jag skämde så mycket. Nu blir jag mest förbannad när jag tänker på det.
Grattis till en fantastiskt fin bok, Michaela! Sträckläste den och kände igen mig i mycket. Det väckte också en fråga som kanske kan passa till ett frågor-med-forni-inlägg. Känner precis som du beskrev i boken att min ångest är storlek val och sambons är som en nyckelpiga. Såklart superhärligt att ha en positiv, glad partner som motvikt men kan också känna att det är svårt att få full förståelse eller att bli bemött på rätt sätt (även om man inte själv alltid vet vad man vill höra när man är orolig/nere/ångestfylld). Hur tycker du att man ska hantera det? Hur funkar den biten för er? Vore superintressant att höra. KRAM och keep up the good work <3
Hej Michaela, jag har en fråga till ”frågor med Forni”.
Hur gick du tillväga när du fick dina böcker publicerade? På tex vulkan? vill veta all info!
Puss
Hej, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag har försökt undvika det här med att känna och skriva ned. Jag behöver hjälp, jag tror inte att jag har svaret eller jag kanske har grävt ned det långt inne någonstans.
Jag är tillsammans med världens finaste kille. Han är så snäll och omtänksam och jag älskar honom med varenda del av min kropp. Vi har varit tillsammans i 5 år och jag ångrar ingenting. Vi träffades när jag var 21 år och han några år äldre. Han är min första kärlek och det är verkligen en människa som jag för alltid kommer att älska. Han har inte haft världens bästa liv och när vi träffades var han mitt uppe i toppläget med jobbet, livet, känslorna och allt. Sen gick det några månader och självklart hade vi som vilket par som helst våra up’s and down’s men det var lite annorlunda med honom ibland. Alla har sina perioder och som flera människor på denna jord så hade han lite mer deppiga dagar än andra och med tiden kunde det till och med bli en hel månad och sen kunde det vända. Och det är klart att när du är i relation med en människa som går igenom sådana perioder ibland så kommer man i slutändan själv behöva handskas med sina känslor efteråt. Jag har funnits där i vått och torrt gjort allt i min makt för att finnas där för honom, de bra och mindre bra dagarna.
Jag har alltid varit den som sagt till honom gå efter dina drömmar gör det du vill göra själv tänk inte på andra. Men med sådana risker måste det även finnas en ”back up plan” något att luta sig tillbaka emot om det kraschar. Jag har alltid trott på honom för när jag träffade honom så var han världens mest ambitiösa människa och han var så målmedveten.
Men idag denna period vet jag inte vad jag ska göra. Han har blivit en helt annan människa som jag inte känner igen. Från att vara chef på ett företag till att byta jobb flera gånger under ett år, och det gör mig absolut ingenting men det som är problemet är att det ej finns någon plan. Och nu idag bor han hemma utan jobb, pluggar någon kurs för att försöka läsa upp sina betyg för att sedan kanske försöka komma in på något. Och det är jättebra men han har ingen plan det finns ingen ambition han vill inte ens göra det utan han gör det bara för att. Och det är det som är problemet han har blivit den jag aldrig skulle kunna falla för, en vuxen man utan mål, glöd i ögonen och jobb. Jag vet att det inte är hela världen, älskar man någon så ska man vara där hela tiden, men det funkar inte i praktiken jag tänker på framtiden, en vuxen man som inte tagit tag i livet och vandrar runt omkring utan någon plan. Jag vet inte hur jag ska ta upp det med honom utan att såra hans känslor, hur säger man till en människa du är långt ifrån den människan jag föll för?