Efterskalv.

Som ni har förstått så har jag inte känt att jag har kunnat blogga i helgen. När sånt här händer, en attack som påverkar ett helt land, tror jag att det är viktigt att i alla fall försöka att inte döma hur andra människor hanterar det. Alla mina branschkollegor har skrivit om fredagens händelse på olika sätt, eller inte alls. Hur vi skriver om det behöver inte nödvändigtvis säga något om hur vi egentligen känner för händelsen, hur medmänskliga vi är eller ”vem som känner mest”. Det är ingen tävling. Jag skrev om det i fredags och sedan bestämde jag mig för att inte fortsätta som vanligt under resten av helgen utan låta bloggen vara fram tills idag. En paus för att också själv ta in det som har hänt. Det var det som kändes rätt för mig.

Men innan jag går vidare med att dokumentera mitt liv i bloggen så måste jag säga att jag är så enormt imponerad av Sverige efter den här helgen. Vilken kärlek! Vår första instinkt var att svara med just kärlek, inte med hat. Dörrarna till allas hjärtan ställdes vidöppna. Så otroligt, obeskrivligt fint att se.
Och Polisen, som springer mot faran när alla andra springer ifrån den. Som skyddar alla andra med livet som insats. Eller de andra man läst om som riskerat sitt eget liv för att rädda någon annans. Herregud alltså, vad mäktigt det är.
Min vän Damon Rasti, som anordnade den kärleksfulla manifestationen igår. Jag hörde hans ord på nyheterna nyss och håret reste sig över hela min kropp. Stort. Tack.