Kärlek

Petra

Här kommer den tredje delen i ”Mina vänner”-serien. Den här gången om min vänskap med Petra. Det finns så mycket att säga och så många bilder att visa, men jag hoppas att jag har fått med en del i alla fall. En bråkdel! Ett galet långt inlägg men here we go.

Jag sitter på ett plan till Tel Aviv när jag börjar skriva det här inlägget, på samma plan sitter D, Petra och Markus men vi är utplacerade långt ifrån varandra. Jag ser D’s svarta lockar några säten fram om jag sträcker mig. Petra är bakom mig någonstans, hon sitter säkert och redigerar bilder. Markus dricker en öl, jag ser honom i ögonvrån. Det luktar dålig andedräkt här jag sitter.

Jag tänker på den här helgen vi har framför oss, vi fyra, när vi ska resa bort och se en ny stad ihop. Jag tänker på våra samtal hur de alltid har förmågan att svänga mellan djup och yta. Och så tänker jag på min relation till Petra.

För det finns vänner. Och så finns det systrar.

Jag var tio eller elva år när jag träffade Petra för första gången i en baskethall. Jag spelade tillsammans med hennes syrra i årskullen under henne. Marie, deras mamma, brukade vanka höggravid vid sidan av planen. I henne låg Ludvig, som senare kom att springa fram och tillbaka över planen när vi spelade matcher eller tränade. De var alltid där. Lollo, deras tredje syrra, var kanske fem eller sex år och brukade sitta med vid sidan av planen. När man blev ledsen kunde man gå till Marie för att få tröst och om det gick bra hörde man alltid hennes röst högre än alla andras; ”Bra jobbat Micki!!!”. Hon var allas vår extramamma, jag tror aldrig att hon missade en match. Hon såg allt. Världens bästa extramamma.
Första gången jag kom i kontakt med Petra var rent fysiskt i den där baskethallen. Vi körde en träningsmatch, F-89 mot F-88, och hon armbågade mig precis mellan halsen och axeln när hon tog emot en retur. Stark som en jävla oxe. Jag hade inte en chans.

Efter matchen frågade hon mig och Millo, alltså syrran som jag spelade i samma lag som, om vi ville äta pizza med henne och tjejerna i laget hemma sen. Vi tackade ja men när vi kom hem med våra pizzor gick vi ändå in till Millos rum och åt tillsammans, bara vi två. Det kändes säkrast så.
Jag har alltid varit lite skrämd av sociala sammanhang – Petra har slukat dem med självklarhet. The more the merrier.

När vi var 13-14 år började vi stöta in i varandra på diverse hemmafester i Nacka där vi bodde. Oftast var de hemma hos Petra när hennes föräldrar var bortresta (förlåt Marie och Uffe <3). Jag hade tagit ett kliv ut i den sociala världen och vi började umgås i samma kretsar.
En dag frågar hon mig om vi ska hänga efter skolan och jag tackar ja, vi sitter i hennes rum i Storängen och tar bilder i webbkameran på hennes dator, dricker te och pratar om basketen. Några månader senare har hon hemmafest igen och jag är officiellt där som hennes vän, inte som någon som bara ”har hört om festen”. När jag kommer dit möter jag henne redan på gatan, det är ett myller av tonåringar överallt, festen är redan en tickande bomb. Jag har med min första pojkvän och jag presenterar dem för varandra, lika stolt över att vara hans pojkvän som jag är över att vara hennes vän. Hon kräks på hans skor medan hon tar hans hand som ett resultat av lite för mycket vin. Vi skrattar fortfarande åt det (ja, det var roligt om man var där, haha). När festen spårade ur hjälpte jag henne att få ut folk och så städade vi undan glasflaskor och ölburkar medan vi lyssnade på Orup på högsta volym.

Petra gjorde tonåren hanterbara. Roliga, till och med. I sin inbjudande värld gav hon mig en chans att blomma. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle vara den människa jag är idag om det inte vore för min relation till Petra.

Vid 14 års ålder startade jag en blogg och strax därefter gjorde hon detsamma. Vi tog nya bilder i webbkameran på datorn, klippte bort våra huvuden och använde alias, jag var ”Rar” och hon var ”Shecity”. Vid den tidpunkten hade vi tre gemensamma nämnare: basketen, hemmafesterna och bloggandet.

Två-tre år senare är vi med i en tidning för första gången. En onsdag kunde man köpa Aftonbladet och på mittuppslaget var det en stor bild på mig, Petra och tre tjejer till. Rubriken löd: ”De nya bloggarna styr modesverige med järnhand”.

Jag sträckte på mig när jag gick igenom skolkorridoren i Nacka Gymnasium den dagen. Jag blev alltid retad för min blogg, från att jag startade den i högstadiet och sedan genom hela gymnasiet. Anonyma kommentarer i bloggen och gliringar i skolan. När alla lättsamt men ändå inte retade mig för min blogg tänkte jag alltid på Petras ord: ”Vänta bara tills du blir 18 år. Då börjar livet på riktigt. Då är du fri att göra vad du vill, umgås med vem du vill, se världen. Vi ska flytta hemifrån du och jag.”.

En förfest i vår första lägenhet

Och så gjorde vi det. Två månader efter att jag tagit studenten flyttade vi in i en etta på 38 kvm på Bergsgatan i Stockholm. Det var ett andrahandskontakt som jag hade fixat och en regnig augustidag flyttade vi in, åt flyttpizza med ett gäng vänner och drack vin direkt ur flaskan. I ett och ett halvt års tid bodde vi i den där lägenheten tillsammans. Det var galet roligt och stundtals galet jobbigt. Vi var ute jämt, jobbade jämt och hängde med vänner jämt. Vi kom varandra extremt nära, närmre än vad jag hade upplevt med någon tidigare. Jag lärde mig allt om henne. Små detaljer som andra inte ser: hur hon alltid ställer ifrån sig hennes tekopp och sedan glömmer dricka den. Hur hon blir stressad av att sminka sig när massa andra är hemma, eftersom det är hennes egna stund ifred. Hennes problem med att gå upp på morgonen, hur hon tycker om att äta sina frukostmackor (med leverpastej och saltgurka), vilken musik som får igång henne, när hon står framför spegeln och känner sig som snyggast. Jag blev expert på Petra Tungården. Nu för tiden behöver bara titta på henne i en sekund för att veta om hon är glad, arg, ledsen, stressad, upprörd, rädd, lättsam, pigg, besviken, konfunderad.

Till slut flyttade vi isär för att rädda vänskapen, vi är så olika hon och jag. När det kommer till att dela ett hem har vi inte samma syn på hur det ska hanteras för fem öre. Det var ingens fel, det var bara olikheten som orsakade det. Man kan tänka sig att när två vänner flyttar ifrån varandra för att de inte klarar av att bo ihop så ska deras vänskap dö ut, men det fanns inte på kartan i vårt fall. Vi gjorde inte slut, vi älskade varandra. Vi flyttade ifrån för att kunna fortsätta vara nära. Vilket vi var. Jag minns när hon och Uffe packade in hennes sista grejer i bilen på gatan och jag stod på balkongen och rökte, så hörde jag Uffe säga ”Ja du stökmaja, jag vet nog hur jobbig du kan vara att bo med.”. Och när jag fyllde år en vecka senare fick jag ett suuuperlyxigt underklädesset från Agent Provocateur av henne i födelsedagspresent som för att säga ”Förlåt för allt stök, tack för att du pallade med det”. Jag skrattade och tänkte på alla gånger jag diskat ur hennes mögliga tekoppar som hon glömt under sängen.

En bild från den födelsedagsnatten

Hur skriver man ett inlägg om en vän som man har känt i mer än halva sitt liv? Det skulle behövas en bok. Jag vet inte vad jag ska ta med, för det kan omöjligt vara allt.

Jag har sett världen med Petra. Hon och D är de människor jag har rest mest med i mitt liv förutom min familj. Vi har varit i allt ifrån Paris till Hawaii tillsammans. Sprungit ifrån galna fransmän, stått på nattklubbar i Marbella, firat Halloween i Miami, seglat i Kroatien, hamnat på märkliga bakgator i Riga. Vi har varit på konstmuseum i Köpenhamn, ätit ostron i Biarritz och dj:at på klubbar i väldigt märkliga städer. Jag vet inte ens om alla våra äventyr ryms i en bok, det får nog bli en triologi när jag tänker efter.

Hon är också den människa som jag har gått sida vid sida i karriären med. Vem har ens den turen? Från bloggandet i tonåren till två säsonger av Glamourama, modevetenskap på universitetet, våra respektive redaktörsroller, vi har haft en webbshop ihop och så alla våra olika uppdrag genom åren. Även om vi har våra separata karriärer så har de alltid gått sida vid sida. Mer än tio år efter att vi startade våra bloggar sitter vi idag på samma kontor och håller dem uppdaterade. Utbyter idéer, tankar, erfarenheter. Är generösa med det vi har så att vi båda kan växa så mycket som det bara går. Det är en enorm styrka att ha någon med sig på det sättet. Petra är stark och jag är stark, men tillsammans är vi oslagbara. Jag hittar styrka i våra gemensamma rötter, för det är lite så det känns. Som att vi delar rötter men har utrymme att växa och vara varsitt träd.

Ibland kritiserar folk oss för att vi skriver om och pushar varandra. Det är det mest absurda jag kan tänka mig, att bli kritiserad för det. Självklart kommer jag alltid att pusha för min bästa vän och alla hennes projekt. Självklart kommer jag alltid att skriva om allt hon tar sig an och höja alla hennes projekt till skyarna. Hon är ju min vän. Inte min konkurrent. Jag kommer alltid att göra det jag kan för att stötta henne i det hon tar sig an. Dessutom tycker jag att allt hon gör är briljant.

En fotografering för Bubbleroom, Petra stylar och jag står modell

På något sätt känns det som att vi alltid kommer att hålla ihop, hon och jag.

När vi flyttade isär tog det inte många år innan Petra kom på den briljanta idén att vi skulle bli grannar. Jag hittade en lägenhet till salu port i port med den lägenheten som hon precis hade köpt.

”Det är ju perfekt!” sa hon och fortsatte, ”Du behöver inte tjata på mig om disken men vi kan fortfarande vara så sjukt nära varandra!!! Snälla köp den, jag bjuder dig på frukost varje dag i ett år!!!”.

Så då gjorde jag det. Jag har förvisso 360 frukostar innestående, men fan vad glad jag är över att hon tjatade på mig att vinna den där jävla budgivningen. Det var en perfekt lösning på ett problem där vi inte kunde leva under samma tak men heller inte ville vara allt för långt ifrån varandra. De åren som följde på Kronobergsgatan 26 respektive 28 var de roligaste åren i mitt liv. Hela livet var en berg och dalbana under de åren men vi åkte den tillsammans. Genom allt ifrån hysteriska skrattattacker till oövervinnerlig panikångest.

När jag inte var hemma och hon behövde låna kaffemaskinen…

Under de senaste åren har vi båda växt upp på ett sätt som är svårt att förklara. Från galna ungdomsår som har präglats av fest, jobb och äventyr till att sakta men säkert byta riktning till något… nytt. Något annat. Ett tag trodde jag att vi skulle växa för långt åt olika håll, men det senaste året har jag förstått att det aldrig kommer att hända. Vi hör ihop hon och jag. Det finns vänner, och så finns det Petra. Hon kommer nog alltid att vara mer som en syster för mig. Jag kan ibland se mycket av vår relation i den jag har i Timmy. Den totala transparensen. En relation som man tar för givet, på gott och ont. Jag räknar med att Petra alltid finns där och jag tror att hon räknar med detsamma. Det fina i det är att man har en vänskap som är till 100% att lita på. Problemet kan vara att man tar varandra så pass mycket för givet att man glömmer bort att vårda vänskapen. I perioder har vi nog hamnat där, men vi hittar alltid tillbaka igen. I alla fall hittills under vår drygt 15 år långa vänskap. Jag ser så mycket fram emot att fortsätta leva mitt liv med Petra som en självklar person i det. Jag ser fram emot att se hennes barn växa upp och att se henne gifta sig med Markus, mannen i hennes liv. Jag längtar efter att peppa henne genom alla äventyr hon tar sig an och anordna hennes möhippa, babyshower, hennes barns studentmottagningar och en vacker dag hennes pensionsparty. Om hon någonsin går i pension, haha. Eller så sitter vi där, 65 år gamla, med ett nystartat företag i händerna och tusen drömmar i luften.

Läs första delen i ”Mina vänner”-serien om Amanda och Shoan här
Läs andra delen om Marith här

Jag avslutar inlägget med en bildkavalkad från de senaste tio åren.
PUSS PETTY I FREAKIN’ LOVE U!!! Tack för att du finns.

De flesta bilderna har jag hittat på hennes Facebook. Petra har kanske 50 st fotoalbum från de senaste tio åren. Så roligt att hon inte har tagit bort dem haha. Här är en utekväll för tio år sedan.

Det slog mig när jag gick igenom bilderna att det var massa bilder som Petra lagt upp på mig, så har hon skrivit en liten kommentar till bilden, som på den här. Hur gulligt haha?

*Love u*

Väldigt många bilder ser ut såhär, vilket ganska väl symboliserar vår vänskap. Vi har aldrig haft ett behov av att sitta ihop när vi är ute och hittar på saker. Vi gör så extremt mycket grejer ihop – allt ifrån events till middagar, fester, födelsedagar, fikor, resor, aktiviteter. Vi har aldrig varit de bästisarna som sitter och viskar i ett hörn. Vi kör på och umgås med andra med vetskapen om att vi båda är där, så tittar man till varandra mellan varven. Lite som det är i en relation :)))

Här snodde vi en robot som var typ en halvmeter hög från ett event med Adidas. Petra la upp den här bilden så fick vi ett argt mejl från dem om att den var tvungen att lämnas tillbaka. Förlåt Adidas!!!

Stureplan.se 3-års fest, jag hade precis börjat blogga där då.

Haha. Orkar inte ens. Finns så många sådana här bilder på oss som hon photoshoppat ihop.

På Blog Awards 2008

I Milano 2009 tror jag. Fastnade med en man som jobbade med sexleksaker och flydde sedan vidare till typ Armani Club haha.

En gång när vi spelade skivor på Spy Bar tror jag.

När vi lärde oss segla, men mest låg och sov.

När vi bodde ihop.

En av alla Petras otaliga maskerader, här var jag utklädd till man på hennes kommando.

Ett julkort :)

Sorterar kvitton och fakturor tillsammans i min lägenhet på Kronobergsgatan. Jag, Petra och Dasha brukade göra det ihop innan allt skulle in för året till redovisningsbyrån.

En av alla middagar vi ätit tillsammans.

På väg till fest. En av våra favvosysslor som ni nog förstått.

När Petra överraskade mig på min födelsedag (tror det var 2011) med en lapdance av en blå kanin på ett fullsmockat Berns.

När vi stod på ett tak och dansade.

En foosball-turnering som vi var med, 2012 kanske?

HAHAHAHAHAHA.

Vi hatade inte StockholmsveckanGotland 2011 :)))

Fy fan vad vi skrattade åt den här artikeln. Ett resultat av liiiiiiite festande.

Guldfest. Petra är dränkt i glitter och jag är svartklädd som jag alltid var 2011.

<3

Lanseringseventet för vår webbshopp (finns ej kvar längre)

Puss!

Elle-galan 2012.

Elle-galan 2013.

När vi drack hotshots första helgen vår nya lägenhet! Inte så ny längre iof, detta var prick två år sedan.

I Miami i höstas.

Där hon tvingade på mig ett par kaninöron för det var Halloween. Alla dessa maskerader haha.

Hawaii!

Lite bakis i Miami.

Förra helgen i Tel Aviv <3

Kärlek

Om min relation

Hej fina! Skulle vilja läsa mer om din kille och er! Känns som att det är vad som saknas i bloggen. Kanske en frågestund eller intervju med honom?

I måndags frågade jag er vad ni ville läsa om i bloggen den här veckan och då var ni några stycken som frågade om min relation med D!

Tänka sig va, min relation med D… det som tar mest plats i mitt liv men får minst plats på bloggen. Blev full i skratt när jag tänkte tanken på att han skulle låta sig bli intervjuad här i bloggen – det är så långt ifrån hans personlighet att gå med på det. När vi blev tillsammans sa han klart och tydligt att ”Jag tycker om dig, Michaela, och det är dig jag vill lära känna och vara med. Jag gillar dig, inte din blogg.”.
Efter några riktiga mediecirkusar till relationer var de orden lika vackra som en ängels röst. Om det hade varit en annan person hade denna kanske menat att bloggen inte är viktig över huvud taget, men så har det aldrig varit för D. Han har aldrig, någonsin, nedvärderat min blogg. Aldrig har han suckat när jag bett honom ta en dagens outfit, inte på vår första resa och heller inte på vår 16:e resa. Han kan gnälla när jag fotar maten, mest för att det börjar bli tröttsamt att alltid äta ljummen mat, haha. Jag förstår honom. Men han har alltid tagit min blogg, som ju är mitt jobb, seriöst och för det älskar jag honom.

Jag ville inte heller ha med honom här från början, jag ville inte göra om mina tidigare misstag och fläka ut min relation. Den här platsen är min och inte min partners, här skriver jag om mitt liv och mina känslor, på den här platsen utgår jag ifrån mig själv. Oavsett om det handlar om vad jag tycker om för inredning, hur jag mår idag eller hur jag känner i min relation. Jag kan skriva om min kärlek för honom här till er, men jag kan bara utgå ifrån mig själv och mina känslor när jag gör det. Tanken på att den här platsen skulle bli vår och inte min har gett mig avsmak. Aldrig mer.

Idag tycker jag att vi har hittat en fin balans för hur D syns i mina offentliga sammanhang. Han är ingen hemlighet, ibland är han med på bilder och jag skriver regelbundet om små saker kring hans personlighet. Det är en nivå som vi båda gillar. Det är jag som har valt att vara offentlig, inte han, och det är heller ingenting han önskar att vara. Jag har aldrig mött en människa som är en sån teaterapa, men ändå har noll behov av uppmärksamhet. Jag antar att det vilar i hans enorma trygghet i sig själv. Han kan showa för en publik som består av enbart hans flickvän och det ger honom mer tillfredsställelse än vad jag får när jag slår like-rekord på en selfie.
Han lär mig mycket.

Relationer är väldigt spännande, de går upp och ner, i ett samboskap kommer man nära varandra på sätt som inte liknar någonting annat. D ser en Michaela som ingen annan människa får se. Det är bara han och jag som får se den personen – den som är helt och fullt ut sig själv, med allt vad det innebär. Det är starkt och speciellt.

Härom veckan satt vi och pratade med en nära vän om att bråka med sin partner och då sa D att ”Ibland blir jag så jävla arg på Michaela så jag vill bara att hon ska sticka ut ur lägenheten, jag blir fan galen bara av att se henne hemma.” och jag svarade ”Precis så är det ju, det är tur att vi bor så pass stort att jag kan hålla mig undan från dig helt om jag känner för det, för ibland blir jag så irriterad att jag bara känner för att kasta något på dig eller rent av göra slut. Eller bara skrika på dig hysteriskt. Typ när du inte kommer hem i tid till middagen eller vägrar erkänna att jag har rätt i någonting. När du ska vinna ett bråk och ser vinsten som ditt mål istället för sakfrågan. När jag inser att jag är exakt likadan och att vi inte kommer någonvart, att vi fastnar för att vi är så envisa båda två.”.

Men så avslutar vi i mun på varandra, ”Fast sen när det går någon timme och vi suttit i varsitt rum brukar någon alltid gå förbi den andra och fråga vad man tittar på eller när klockan ringer imorgon, mest för att det är så tråkigt att vara sura på varandra och vi gillar ju att prata med varandra. Det går över fort.”. Vi blir arga fort och glada fort. Det ligger i vår natur. Känslor som är lättföränderliga.

Ni fattar. Man diskuterar, argumenterar, bråkar, tjafsar, surar, blir irriterad, besviken, arg, missförstådd, missförstår. Det hör en nära relation till. Men det finns också den andra sidan av känsloregistret. Man skrattar, älskar, pratar, skämtar, förstår, respekterar, lyssnar, diskuterar.

Någon frågade hur vår relation mår. Jag funderade ett tag och insåg att den kan nog inte må bättre. Att ha det jag har med D, det är jag så jävla tacksam för. Min relation avspeglar givetvis en del av hur jag är som person, dvs. känslosam åt alla håll. Det är naturligt. Jag hör par som aldrig bråkar och jag inser att vi kommer aldrig att bli ett sådant par. Men jag hör också om par som aldrig pratar och då vet jag med 100% säkerhet att vi kommer aldrig bli ett sådant par heller. Alla relationer har bra och mindre bra sidor.

Men ibland tittar han på mig och säger ”Jag ska leva hela mitt liv med dig” och då känner jag bara att fan, han har rätt, vi hör ihop han och jag. Och den känslan är otroligt mäktig. I den känner jag mig som en vinnare. Aldrig blir jag så trygg och säker i allt som är mitt liv, som när han säger så. Då andas jag ut.

Kärlek

Hur är det efter tio år?

Jag har en ny favoritpodd under de senaste veckorna – Bingo och Katrins relationspodd! Jag började lyssna på den för några veckor sen för att ta in något lättsamt under min promenad till jobbet och det är precis vad jag behöver just nu. Skrattar högt flera gånger under varje avsnitt och höjer förskräckt på ögonbrynet lika många gånger – haha. Jag tycker att deras mejl de får in är sååå roliga att lyssna på och eftersom jag själv är så intresserad av relationer är det superkul att få en inblick i andras. Dessutom tycker jag att de verkar ha en så fin och stark relation trots att de har separerat. Jag lyssnar på dem så tänker jag att Gud, vad jag önskar att jag och D är lika generösa mot varandra om vi eventuellt skulle gå isär efter att vi har skaffat barn. Det är såklart svårt att få till om någon har sårat den andra men om en separation sker för att kärleken har gått förlorad, ja då hoppas jag att vi kan fortsätta vara ett team, vänner och umgås med varandra.

NÅVÄL det var inte det jag var inne på utan en fråga de fick i senaste podden… när jag gick hem igår så pratade de om att väva in andra personer i ens sexliv när man har varit tillsammans en längre period. Bingo sa att han har flera vänner som efter tio år ser på otrohet på ett mildare sätt – alltså att det inte är hela världen. Han sa att flera i hans vänskapskrets pratar om att ta in andra personer i deras sexliv även om det är på olika sätt – swingers, trekant, ”otrohet” etc. och att båda parterna är okej med det.

Vad tror ni om det här? Är man mer benägen att se på sin relation på ett ”öppnare” sätt efter tio år? Har ni varit tillsammans med någon så länge – hur förändrades era tankar kring er relation genom åren? Mycket intressant det här. Frågan är om vi går mot ett mindre monogamt samhälle jämfört med tidigare årtionden eller om skillnaden är att vi pratar högt om det nu för tiden? Men att det kanske alltid har funnits!

2a0bxw5

Kärlek

Throwback: Valentines in Paris

Har ni något extra fint Alla hjärtans dag-minne? Jag minns min första Valentines med D, han överraskade mig och tog mig till Paris, men väl där var jag sjuk hela helgen. Han var så besviken och jag hade så dåligt samvete. Men när jag ser tillbaka på den helgen blir jag ändå varm inombords för jag insåg då hur mycket han verkligen älskade mig. Jättemycket :)))

Här kan ni läsa inlägget om vår Alla hjärtans dag i Paris och här kan ni läsa ett om resten av vår kärlekshelg (som mest gick ut på att snyta sig…)

Bjuder på en liten bildkavalkad från våra senaste Valentines!

bbcc3f5e6f1e11be9c5927faf154ff78

Frukost utomhus i februari (!), 14 februari 2014

f63a7540db4c253eb234f5df2d3c2086

Lunch på Café de Flore i Paris, 14 februari 2014

IMG_5046

Frukostbud, 14 februari 2015

IMG_5040

Samma år överraskade D mig med Daggvasen, som har varit en favorit hemma sen dess :)

IMG_5081

På kvällen lagade han tryffelpasta till mig med färsk tryffel <3!

IMG_5080

Och tonfisk, min mästerkock!

IMG_5588

Frukost den 14 februari 2016!

IMG_5609

Vi åt en middag ute på ett ställe vi inte testat innan men som inte alls var bra, sån besvikelse haha!

IMG_5690

Sen gick vi upp till Erika och Per som hade Alla hjärtans dag-fest där vi dansade bort natten!

Kärlek

MARITH

För några månader sen skrev jag ett ”Mina vänner”-inlägg om Amanda och Shoan (ni kan läsa det här). Eftersom det blev så uppskattat tänkte jag att vi kunde fortsätta med temat!

Nästa vän ut är en av de bästa vännerna man kan ha, jag vet egentligen knappt var jag ska börja, kärleken bubblar liksom över. Men nu ska ni få veta mer om Marith!

marith-welin-berger-michaela-forni

År 2009 hängde jag jämt på Spy Bar. När jag inte spelade skivor i Vita Baren så dansade jag på någon högtalare, var inne i hip hop-rummet eller minglade omkring i Gubbrummet. Mina vänner Signe och Salvatore var nattklubbschefer och hela stället var en lekstuga. Fantastiskt roligt när man är 19 år…

Med Signe kom Marith, en yvig blondin som aldrig var sen till att tacka ja och älskade fest precis lika mycket som vi, precis lika mycket som man gör när man är tonåring.

Marith.

michaela-forni-signe-siemsen-marith-welin-berger

I slutet av december samma år (2009) stod jag nere i tunnelbanan när Marith promenerade förbi mig tillsammans med hennes bästis Katarina. Vi var festkompisar men de stannade och snackade med mig även fast de kanske inte behövde, och nyårsplaner började diskuteras. Jag hade dock inga – jag var bjuden på en fest som jag inte ville gå själv på och mina vänner skulle resa bort eller gå på tillställningar jag inte var sugen på.

”Vi följer med på din nyårsfest!” sa Marith förvånat men med glädje och så var det bestämt – tre ytligt bekanta skulle gå på nyårsfest ihop.

marith-welin-berger-michaela-forni

Vi stod på Grand Hotel i Saltsjöbaden på en middag med 70 andra ytligt bekanta och på tolvslaget skålade vi ikapp. ”Kanske är det här början på en ny vänskap!” skrek Marith över fyrverkerierna och jag tittade på henne.

Hon hade det största leendet jag någonsin hade sett. Det charmade alla som kom i hennes väg.

Michaela Forni Dasha Girine Marith vän

Efter det nyåret väntade flera festliga år tillsammans. Under våra år som singlar gjorde vi det mesta tillsammans. Vi var ett gäng på fyra-fem tjejer som bodde på Kungsholmen och vi satt ihop. På helgerna dansade vi bort nätter och när bakfyllan var påtaglig åt vi tacos hemma hos mig. Efter jobbet på vardagarna tog vi promenader längst med Kungsholms strand och pratade om livet, framtiden, nutiden. Vi tävlade i vem som gjorde galnast grejer, vi höll varandra om ryggen och när någon mådde dåligt höll alla dennes hand.

Michaela Forni Marith vän

En sms-konversation från 2011 HAHA Smarris <3

Det finns få människor som jag har så roligt med som Marith. När vi lärde känna varandra var hela livet ett äventyr. Ibland var man högst upp på en berg och dalbana och nästa stund låg man och grät över ett krossat hjärta i en säng på Kungsholmen.

En gång när jag hade en bakisångest som inte liknade någonting annat, var Marith ute och promenerade med mig i sju timmar för att jag inte klarade av att gå hem. Det är vänskap.

Med åren växte jag och Marith ihop i en stark, unik och egen vänskap. Häng i gäng gick lika bra som att umgås på tu man hand och det spelade ingen roll om vi stod på ett dansgolv eller mitt köksgolv, vi hade roligt vad vi än gjorde. Det var kravlöst, lättsamt och på riktigt.

Michaela Forni Petra Tungården Marith vän

Våren 2012 stod vi på Sturecompagniets gamla klubb Suite och drack drinkar. Några killkompisar var med och vi stod vid ett bord och dansade (fun fact: killkompisarna var faktiskt D och hans kompisar, men på den tiden var vi bara bekanta).

Efter ett tag märker jag att Marith är borta och när jag söker henne med blicken ser jag henne längst in i rummet, stå och prata med någon kille. Jag hade aldrig sett honom förut. Han såg ut som en nallebjörn med sitt bruna skägg och sin snälla blick. Efter någon timme gick jag bort mot Marith för att kolla till henne, och när hon tittade på mig började jag skratta. Hela hennes ansikte skrek ”JAG TYCKER OM HONOM!”

Marith och Marcus blev tillsammans kort efter den kvällen, han pluggade i USA och de valde att satsa på sin relation trots att den krävde distans. Idag har de varit tillsammans i över fyra år.

Michaela Forni tjejmiddag

Hej då-middag för Marith innan hon flyttade till USA

Efter ett par år flyttade även Marith till USA och jag förstod nog inte riktigt hur det skulle kännas, när en bästa vän skulle flytta till andra sidan jorden.

Nu vet jag hur det känns – jobbigt. Det är jobbigt att ha de man älskar långt borta. Det går inte att vänja sig vid, även om man försöker. Min farmor och farfar flyttade från Sverige när jag var elva år men jag har fortfarande inte vant mig helt vid ett liv utan dem här med mig. Det gjorde jag inte när Marith var borta heller, även om det bara var ett par år. Jag saknade henne men jag var också fantastiskt glad för hennes skull – jag visste att hon var iväg och uppfyllde sina drömmar.

När Marith och jag lärde känna varandra gick hon fortfarande i gymnasiet, men direkt efter hoppade hon på juristlinjen och sen drog hon alltså till USA för att plugga juridik och skriva uppsatser och allt vad hon hade för sig.

Michaela Forni Marith vän

Efter ett tag i USA fick hon praktik på FN-ambassaden i New York. Då kunde hon till exempel skicka över en snapchat från kontoret på morgonen där Barack Obama stod bredvid henne i rulltrappan med en take away-kaffe i handen (!!!).

Stoltheten inom mig EXPLODERAR. Jag har JORDENS smartaste, mest intelligenta kompis. Hon är bäst i klassen på allt hon tar sig an.

Men det är inte allt. För hon är också den mest sociala människan jag känner, den som får alla på fall, den ingen tycker illa om. När jag och D blev tillsammans sa han nästan direkt ”Jag älskar Marith. Man skiner alltid upp när man ser henne” och jag blev inte förvånad när han sa så, inte alls, för alla känner så inför Marith.

Hon är solen som får alla andra att skina.

Michaela Forni Marith vän

Mariths födelsedag 2013

Idag är Marith blondin igen, bor i en lägenhet i Vasastan med sin Marcus och jobbar som jurist på Vinge. Våra träningskläder och partytoppar har bytts ut och numera när vi ses så kommer hon i pumps och kostymer från Filippa K. Ibland när vi sitter på en lunch avbryter hon kort för ett telefonsamtal och jag förstår aldrig vad fan det är hon pratar om i dessa samtal, med juristslang till höger och vänster. Jag känner få människor som tycker om sitt jobb så mycket som Marith gör. Hon jobbar inte som jurist – hon är jurist. Ända sen hon gick första terminen på juristlinjen har hon hjälpt mig med mina avtal och om jag ska vara ärlig hade jag nog varit satt i personlig konkurs vid det här laget om det inte vore för henne, haha. Hon hjälper utan att kräva någonting tillbaka och jag känner mig aldrig jobbig när jag frågar om hennes hjälp, för jag vet att hon vill hjälpa till. Sån är Marith – en människa som tycker om att hjälpa andra människor. Det är inte alla som fungerar så, som sätter andra i första rummet på samma sätt som hon gör. Jag älskar henne för det.

Michaela Forni Marith vän

Jag och Marith på Sturehof förra veckan

Idag har jag och Marith varit vänner i nästan åtta år. Jag är så himla tacksam för dessa år med den här människan i mitt liv. Jag har sällan stött på så kravlös vänskap och jag känner mig så trygg i hennes umgänge. Marith är en glädjespridare, oändligt omtyckt av väldigt många. Jag är väldigt stolt över att ha henne som vän.

Tack Marith, för våra åtta år tillsammans. Tack för ditt stöd, din kärlek, dina höga skratt. Tack för att vi alltid kan ha högt i tak, för förståelsen och för alla gånger vi skrattat så vi gråtit tillsammans. Det är få förunnat att ha en Marith i sitt liv och jag är glad över att jag har en! LOVE U SMARRAN.

Michaela Forni fest

Michaela Forni Marith vän

Michaela Forni hemmafest

michaela-forni-marith-welin-berger

timothy-forni-michaela-forni-marith-welin-berger

Michaela Forni hemmafest

Michaela Forni Marith vän

Michaela Forni Marith vän

Michaela Forni Marith vän

Michaela Forni Marith vän