Michaela Forni

Om känslor och att skriva

Jag är inte perfekt, tyvärr

Tusen, miljoners tack och all kärlek i världen till er. Vilket stöd i det senaste inlägget, jag blir mållös. Det här är den bästa platsen på jorden. Jag ska lyssna på er och ta en lugn sommar, hitta kraft till hösten och börja prioritera samt delegera mitt arbete.

Läste precis igenom boken igen, jag är så stolt över den. För ett par veckor sedan kom den ut som pocket så nu har ni en perfekt bok att ta med på sommarsemestern för att hitta styrka och stöd inför hösten. Den finns på de flesta Pocketshop, flygplatser, tågstationer etc. Vet att den har sålt slut snabbt på några ställen men den ska finnas där ute i alla fall! Min älskade lilla bok.

Nu ska jag fika med min gudmor som jag inte har träffat sen Peter, alltså hennes man, gick bort tidigare i år som ni kanske minns att jag skrev lite om. Jag var bortrest på begravningen och har bearbetat bortgången på mitt egna sätt, om det har varit rätt eller fel vet jag inte. Det finns inga rätt eller fel i sorg. Kan knappt tänka på cancer utan att börja må riktigt illa… I allt det här har vi i alla fall varandra, stöder och kärleken från de som står oss nära. Ser fram emot att krama om henne och höra hennes skratt – Eva har nämligen det absolut härligaste skrattet i hela världen. För även i sorg måste man få skratta.

Ta hand om er, och om varandra. <3!

Om känslor och att skriva

Att vara utbränd

Jag har känt mig extra skrivsugen den senaste tiden… har massa inspirerande material att dela med mig av men fastnar liksom i dagboksskrivandet gång på gång. Så mycket på insidan som behöver komma ut, lite i taget. Jag har funderat en hel del de senaste veckorna och jag tror att jag håller på att gå in i väggen igen. Skäms nästan för att skriva det om jag ska vara ärlig. Främst för att jag är rädd för att människor lätt dömer ut en när man tar det ordet i sin mun. Vill inte bli dömd som liten och svag. Jag sa knappt orden högt förra gången, för snart tre år sen, när jag var med om det. Skrev en bok om det istället.

Det är så många tecken hos mig själv som jag känner igen från sist:
– Regelbundet känns det som att någon sätter sig på mitt bröst. På vänstra sidan, över hjärtat. Som om bröstkorgen trycks ihop.
– Sedan krampar det runt hjärtat mer ofta än sällan. Det är läskigt när känslor kommer i fysiska uttryck.
– Jag har blivit extremt känslig för stress. Reagerar väldigt starkt på det.
– Hamnar i situationer där jag känner ren panik på insidan, som om jag vore ett rådjur med ett gevär riktat mot sig. Helt vanliga situationer i min vardag.
– Ett sting av svartsjuka har kommit tillbaka. Jag gör allt jag kan för att hantera den, men det gör mig så himla ledsen att jag måste deala med det här igen efter ett så långt och hårt arbete med att hålla den borta/inom kontroll. Däremot så känner jag att min brist på tillit inte bara gäller i min kärleksrelation utan även i mina vänskapsrelationer, det är samma typ av svartsjuka som infinner sig. Så jävla ledsam känsla.
– Kanske värst av allt… blivit så otroligt mörk på insidan. Det var det värsta sist. Att tänka så mycket onda tankar. Jag strävar alltid mot att vara en människa som är fylld av kärlek men den senaste tiden… jag blir skrämd av mig själv. Hur kan jag vara så mörk? Tror inte att det är något som tar sig uttryck utåt men det är som att ett mönster av mögel håller på att sprida sig på insidan av min kropp, det tar över lite mer område för varje dag.

När vissa av dessa tecken visade sig började jag fundera på vad det kan vara, kanske hormoner, pms, specifika situationer eller händelser som jag har varit med om. Men den senaste veckan har jag kommit till slutsatsen att det är min utbrändhet. Det är intressant, det där med att bränna slut på hjärnans ork. I vintras trodde jag, efter drygt två år, att jag var mig själv igen med samma toleransnivå som innan allt det här. Nu bevisar min kropp för mig att det inte är så – jag kommer aldrig komma tillbaka till där jag en gång varit. Jag behöver hitta nya nivåer. Inte bara för en period, utan för alltid.

En annan sak som är intressant är hjärnans förmåga att lura sig själv. Jag tänkte: ”Klart jag inte börjar bli utbränd igen, jag har ju knappt jobbat senaste tiden. Mitt jobb är ju hur lugnt och lyxigt som helst – alla säger det till mig!”. Sen börjar jag tänka efter… vad har jag gjort det senaste året?

Jag har skrivit en extremt utlämnande och personlig bok som har sålts i 25 000 exemplar hittills.
Jag har gjort en massa press och mediala framträdandet i samband med den här boken där jag gång på gång delat med mig av några av mina mest privata känslor.
Jag har gjort ett tiotal boksigneringar och boksamtal. Haft fantastiska människors händer i mina, kramat om de som behövt styrka, delat med mig ännu mer i hopp om att stärka andra.
Jag har släppt en gästkollektion för Flattered
Jag har utvecklat och lanserat Daily Forni
Jag har haft mitt dagliga arbete med mina sociala medier, samarbeten, kampanjer och så vidare…
… samt bollat flera sidoprojekt i olika storlekar

Jag har dubblat omsättningen i mitt bolag och jag vet inte, men jag tänker att det kräver en hel del jobb, att dubbla sin omsättning. Och jag som har tänkt att jag inte har jobbat så mycket? Jag har jobbat helt galet mycket det senaste året. Jag jobbar när jag kollar på serier, när jag är på semester, när jag går och shoppar och när jag har helg. När jag äter lunch och när jag läser böcker eller lyssnar på podcasts. Det blir inte mindre jobb av att säga upp sig från en anställning, enda skillnaden är att du kan välja själv hur mycket du vill jobba. Jag började lugnt men innan jag visste ordet av var jag uppe i en jäkla fart.

Det här betyder inte att jag jobbar mer än någon annan. Det är inte det jag vill få fram. Jag tävlar inte. Det här handlar om mig själv, om min egen kapacitet, vad jag tycker är rimligt att orka och klara av i min värld. Man ska ALDRIG jämföra sig, men ibland smyger det sig på, man börjar jämföra sig själv, och då gör i alla fall alltid jag det med människor som gör mer än vad jag gör. Men hur ska jag kunna mäta mig med Isabella Löwengrip? Hon har en helt unik energi och jag är ett helt unikt fall av högkänslig (haha). Ni förstår poängen. Det är en tävling jag inte kan vinna och inte bör vara deltagare i.

Nu ska jag ägna sommaren åt att sätta upp en plan för hösten. Jag måste välja bort ännu mer än vad jag tycker att jag gör. Skulle egentligen börja skriva på min nästa bok, kanske får jag skjuta på det ett tag. Välmåendet först.

Ikväll ska jag läsa om min bok igen tror jag. Kan behöva den styrkan. Gud så långt detta blev, jag behövde bara skriva av mig. Puss mina hjärtan

Om känslor och att skriva

Hipp hipp hurra på 13-års dagen!

FÖRLÅT min älskade, finaste lilla blogg för att jag glömde fira dig igår på 13-års dagen. I och för sig har jag glömt fira de senaste åren, du växer upp så fort, jag hinner inte riktig med.

13 år. När jag fyller 30 fyller bloggen 15, om två år, och då har jag bloggat i halva mitt liv. Halva mitt liv!!!!!!!!! Kan ni ens förstå det???

Kom faktiskt på av ren tur att bloggen fyllde år igår när jag gick in bland mina utkast och av en slump hittade ”Bloggen 12 år!” som var skrivet för ett år sen men som jag måste glömt publicera haha. 19 juni är bloggens födelsedag.

Wow som jag älskar den här platsen. Om min lägenhet är min plats på jorden så är det här min plats på den digitala planeten. Det här är mitt hem. För det mesta är det tryggt, ibland är det en jobbig plats, ofta gör den mig väldigt lycklig.

Tänk när jag satt där för 13 år och en dag sedan på Playahead (community som alla mina vänner använde, säkert ni också?), så kom det upp en bannerannons: ”Starta din internetdagbok här!”. En kvart senare var bloggen född, med en header föreställandes cupcakes och under alias ”Rar” som jag behöll i fem års tid. Det första inlägget minns jag så väl, det hette ”Djävulen bär Prada… bebisar också” och handlade om en födelsedagsfest för min grannes ettåring där hon hade fått Prada-skor och jag var omåttligt avundsjuk (ja, på en ettåring). Mitt intresse för mode fanns där redan som 14-åring hehe.

Är det någon som har varit med här inne från första stund kanske? Då har vi växt upp sida vid sida i sådana fall. Fan så fint. Jag undrar hur länge jag kommer att skriva? Börjar tro för alltid. Känns så himla roligt med Daily Forni och den nya looken här inne! Sen är det kanske galet, men jag tycker fortfarande att det är lika kul att blogga. Många av mina bloggande vänner säger att de tappar lust, inspiration och motivation men det händer mig så extremt sällan. Börjar tro att jag är född till att göra det här haha. Väljer den här platsen framför allt.

Tack för att ni gör det möjligt för mig att jobba med mitt drömjobb. Tack för att ni läser, förstår och hjälper både mig och bloggen att utvecklas. Både privat och ur ett jobbperspektiv är jag så glad och tacksam så ni anar inte. Jag får driva mitt egna livsstilsmagasin och det är tack vare er som jag kan göra det. Få utlopp för min kreativitet, utbyta tankar och funderingar, skriva av mig i jobbiga stunder, hitta igenkänning och försöka ge det tillbaka. Tack. Så stolt över den här fantastiska plattformen!!!

Tycker nog att vi avslutar det här inlägget med ett bildbevis på hur intresserad jag var av *fashion* redan som ung. Här är två somrar innan jag började blogga. Hahahahaha. Stayin’ fashionable.

Om känslor och att skriva

Påskbesvikelsen

Det här får nog ändå gå till historien som min sämsta påsk ever. Jag har varit sjuk sen i onsdags och min kropp har spelat mig spratt hela helgen. Så fort jag tror att det är bättre har jag hittat på något och så har det blivit sämre igen. Igår nådde jag rock bottom och blev så jääävla sur över det eftersom jag ändå tagit det så extremt lugnt onsdag till söndag. Har på fullaste allvar inte lämnat hemmet i mer än max tio timmar på fem dygn men blev ändå inte bättre. Så nu får jag låsa in mig i några dygn till.

Ibland brukar människor säga till mig att jag verkar vilja leva mitt liv som om det vore en film och de har rätt i det. Förut blev jag arg när någon sa så men det är bara för att de hade rätt. Jag målar ofta upp någon sorts bild över hur dagar ska bli i mitt liv och så blir jag besviken när något sätter stopp för det. Typ som varje gång jag blir sjuk, då bestämmer jag exakt hur många dagar jag ska vara sjuk i, bokar om min kalender utefter de dagarna och om jag inte är frisk när jag har bestämt att jag ska vara frisk så blir jag arg, irriterad och besviken.

Man kan inte regissera ett liv.

Så var det ju även denna helg, jag var ju tvungen att ställa in och boka om grejer i kalendern pga sjukdom onsdag-fredag men sen hade jag ju bestämt att jag skulle vara frisk, så då känner jag inte ens efter utan vaknar upp med idén om att jag är frisk, eftersom det är det enda möjliga i mitt huvud. Istället för att känna in min kropp och låta den leda mig.

Jag vet inte men jag tror att det här kan vara en gren i mitt träd av kontrollbehov. Jag tycker väldigt mycket om att planera och strukturera, det är det som gör att jag pallar med alla de här bollarna jag hela tiden har i rullning. Utan strukturen faller allt och när något rör om i mitt schema har jag rätt svårt att byta riktning. Jag är stolt över min strukturerade sida, det gör att jag kan maximera min tid och därmed få mycket fritid trots att jag har så mycket jobb, men till och med min fritid är ju planerad sen på något sätt… och frågan är hur jävla bra det är i längden? Hur hittar man balansen mellan struktur och relaxed?

Jag vet inte, men jag kan inte fortsätta få ångest varje gång som filmen om mitt liv inte blir som jag har tänkt. Saker blir som saker blir. Man kan strukturera och planera för mycket, men inte för allt. Den här helgen borde jag bara lyssnat in istället för att regissera och sedan bli arg på mitt liv för att det inte gör som jag vill. Så nu ligger jag här, sjuk jävlig och besviken.

Ibland ifrågasätter människor hur ”härligt” mitt liv egentligen är eftersom det alltid ser ”så jävla mysigt ut” på mina sociala medier. Och jag vet inte vad jag ska svara på det, för det är så jag tycker om att leva mitt liv. Jag stagear inte mitt liv för sociala mediers skull, jag har alltid gillat att ha det fint runt omkring mig. Mitt hem är nästan alltid städat, jag har aldrig på mig min killes gamla mjukisbyxor, jag tänder doftljus hemma varje dag. Det är väl ännu en gren i kontrollträdet I guess. Och jag vet inte om jag vill förändra den sidan, eller om jag ens kan – jag vill inte ha på mig chokladfläckiga pojkvänsbyxor bara för att visualisera min ångest. Jag tycker att det vore fejkat om jag gjorde det, som att sätta sig själv i ångest-normen bara för att visa människor att jag mår dåligt. I ett välstädat hem kan det också leva en ångestfylld person. Jag behöver inte vara Hannah i Girls för att ge en ärlig bild av min ångest.

Speciellt inte när jag har mina ord. Jag kommer nog aldrig kunna eller vilja visualisera ångest i bild, DET om något skulle bli fejkat. Men jag kan skriva om min ångest och om mitt liv och på så sätt ge er en ärlig bild av mitt liv och det faktum att jag också brottas med mina grejer. Ibland tänker jag att människor som säger att jag bara är ännu en ytlig influencer aldrig har läst det jag har skrivit. Jag tycker att jag ger så mycket i ord. Kanske har människor svårt att ta dem till sig om det inte är en bild på mig i flottigt hår med kinamat rinnandes nerför händerna och osminkade, söndergråtna ögon under texten?

Okej, nu har jag skrivit bort en halv film och vet inte ens vad summan av kardemumman blev av det här inlägget? Kanske såhär: jag har mått dåligt i helgen, både psykiskt och fysiskt. Jag har varit arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag skriver om dessa känslor här, både i självhjälp men också för att ni ska veta om att allt inte alltid är perfekt, vilket ni som läser det jag skriver förhoppningsvis redan har förstått. Ord är mitt redskap för att prata om ångest, mitt utseende eller bilder kommer aldrig att vara det. Jag hoppas att ni kommer ihåg att ytan säger ingenting om vad som finns där inne. Man ska inte döma någon, någonsin. Vad är det för motto Noora lever efter?

Precis så.

Om känslor och att skriva

Måndagstankar

Jag är välsignad med goda människor i mitt liv. Det slår mig hela tiden hur bra personer jag har glädjen att få leva mitt liv i närheten av.

Idag började jag ju som sagt dagen med ansiktsbehandling på Revive-kliniken. Linnea frågade hur jag mådde och när jag sa att det var sådär just idag så pysslade hon om mig riktigt ordentligt. Masserade länge länge i ansiktets små vrår och medan en ansiktsmask verkade fick jag handmassage. När vi var klara fick jag dessutom lite presenter av henne i form av ansiktskrämer som hon tyckte att jag behövde, fina fina Linnea som gjorde min förmiddag så mjuk och härlig.
Sen sprang jag över till yogan och där var det fullt med folk som pratade högt om helgens bravader och jag var inte alls på det humöret så höll mig för mig själv. När yogan sedan började kom jag inte in i den där sköna yogakänslan jag hade hoppats på utan märkte hur kroppen var motstridig och irriterad. Var dessutom tvungen att springa fem minuter innan det var slut så missade min savasana (min vila)… Tjugo minuter efter klassens slut får jag ett sms från min yogalärare Jennie som frågar hur det är med mig – det är kärlek det. Ibland slås jag över hur läskigt det är att hon känner mig minst lika bra som mig själv, hur hon kan min kropp och lyckas se hur jag mår varje gång vi träffas. Jag har ett väldigt ärligt uttryck (är vad man kan kalla för en öppen bok, hehe) så människor kan se ganska lätt på mig hur jag mår, det är svårt att dölja tycker jag, men det är ändå något visst med Jennie. Hon har känsla och insikt. Hon ser mig för precis den jag är och jag känner mig aldrig dömd i hennes närhet.

Ni som har läst min bok vet att jag hyllar henne både under kapitlet om yoga men också i kapitlet om förebilder.

I alla fall, när jag promenerade hem i solen under eftermiddagen slogs jag av alla de goda jag är omringad av. Vilken välsignelse. Jag inser att vad jag än går igenom i mitt liv så finns dessa människor alltid runt omkring, de som bryr sig och ser en och är godhjärtade.