Om känslor och att skriva

Ett så jävla bra år

Jag har tänkt så mycket på det här nya året, vad jag vill uppnå, var jag ska och vad jag måste förändra. Jag har nästan alltid varit i förändring, jag står aldrig still för jag har aldrig trivts helt med där jag har stått. Jag vill framåt, uppåt. Hela tiden nå någonting bättre än det jag har.

Men inte i år. För första gången i mitt liv så trivs jag där jag är till hundra procent. Alltså, jag skulle egentligen behöva skriva det i capslock för att det ska framgå: JAG HAR ALDRIG VARIT SÅHÄR LYCKLIG, JAG HAR ALLT JAG VILL HA I MITT LIV, ALLT MER ÄN DET HÄR ÄR BARA EN BONUS OCH OM ALLT EN DAG VÄNDER SÅ SKA JAG FÖR ALLTID MINNAS DET HÄR, MEN JAG VILL INTE TÄNKA SÅ JUST NU, JAG VILL BARA OMFAMNA DEN HÄR GALNA LYCKA OCH DEN TOTALA KÄNSLAN AV RIKTIG JÄVLA TILLFREDSSTÄLLELSE. INTE NÅGON KORTVARIG LYCKA, INTE DEN SOM MAN KAN FÅ AV EN HÄRLIG HELG ELLER NÅGRA BRA YOGAPASS UTAN MYCKET MYCKET STÖRRE ÄN SÅ – FÖR DET STÅR STARKT OCH STADIGT OCH DET HAR GJORT DET UNDER GANSKA LÅNG TID. I FUCKING DID IT HEEEEELVVVVVETE VAD JAG ÄLSKAR MITT LIV MITT MITT MITT TACK MICHAELA FÖR ATT DU TOG DIG HIT

Jinxade jag sönder det nu?

Hoppas inte.

Jag vet att världen svämmar över av olyckliga själar. Jag vet att många av er som läser befinner er i en period i ert liv som kanske inte är helt lätt. Jag vet att det är tufft, jag vet hur det känns när det smärtar på insidan. Jag vet hur det är att försöka bli glad utan att det går speciellt bra. Jag vet hur det är att känna att lyckan är lånad och att någonting skaver inuti en.

Så därför vill jag bara berätta för er om att det händer att det vänder. Tålamod är en stor sak, mod ännu större och tron på sig själv störst av allt. Om man har med sig det kan man nå längre än vad man först trodde. Till exempel kan man sitta en januarikväll 2017 och inse att man varit lycklig fett länge och inte vill ändra på något i sitt liv eller i sig själv för att man är precis där man vill vara. Det finns yttre faktorer som jag inte kan påverka, som gör ont för mig att tänka på, som jag inte är redo att acceptera, och kanske aldrig kommer att kunna acceptera. Men inuti mig själv, i mitt liv, i det jag kan påverka – där är allt lugnt, tryggt och harmoniskt. Äntligen.

När jag gick igenom mina nyårsmål från förra året och insåg att jag kunde pricka av de viktiga av dem blev jag så himla stolt. Stolt över hur jag har prioriterat mina vänner i år, för att ta ett exempel. När jag tittar igenom min drömlista och inser att jag kan pricka av flera punkter, då ler jag för mig själv. Alla tårtbitar är liksom 10 av 10 poäng. Det är inte så ofta, nästan aldrig, som det ser ut så. Jag har varit så himla snäll mot mig själv i år, samtidigt som jag har lyckats gå flera steg framåt i min karriär. Det är en svår balans men jag klarade det. Gud så stolt jag är.

Livet – så häftigt. Jag är tacksam över det jag har.

Till er som inte har det så lätt just nu – håll ut.

P.s skriver om det här med drömlista i min bok. Drömlistan är underbar. Puss. Vi avslutar med lite bilder från mitt 2016.

Processed with VSCOcam with hb1 preset

IMG_6822

IMG_6698

IMG_7137

daca15b520f0637048637c50eecd8ce1

IMG_8210

IMG_9171

IMG_0770

IMG_0821

IMG_3011

IMG_2991

475a0395_57fb469eddf2b31768b85438

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Om känslor och att skriva

Du är aldrig, aldrig ensam.

Jag är så stolt över att vara ambassadör för Aldrig Ensam, som är en plats på nätet för alla som mår dåligt, oavsett hur eller när eller varför. Tillsammans med några av de andra ambassadörerna (Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Therese Lindgren bl.a.) har jag spelat in en kortfilm för Aldrig Ensam som ni kan se här (klick!). Filmen har över 2,8 miljoner views på Aldrig Ensams Facebook-sida vilket gör mig stolt. Jag har alltid haft som mål att ta bort tabun kring psykisk ohälsa och tillsammans med platser som Aldrig Ensam och de andra ambassadörerna river vi murarna, plockar ner fasaden, öppnar upp.

15672715_688434971317913_5513009423697085563_n

Om känslor och att skriva

Vad tyckte jag om Skam?

Hej! Kan du inte skriva lite om hur du upplever skam, var du tycker är bra/mindre bra, om de olika karaktären etc. Älskade serien och vore kul att höra dina tankar! Kram!

Spoiler varning! Läs INTE vidare om du inte har sett säsong 1 och 2 av Skam <3

Var ska jag börja?

Musiken är 10 av 10. Det finns ingenting som fulländar en upplevelse av en serie eller en film så mycket som ett bra soundtrack. Låtvalen i serien framkallar gåshud. Jävligt bra gjort.

Jag förstod först inte riktigt vad det är som gör att en serie som Skam blir älskad av alla, oavsett om det är min kusin Alexander som är 18 år eller Hannah Widell som är över 40 år. Varför pratar Alex & Sigge i 20 minuter om serien i deras podd samtidigt som jag överhör två 14-åringar på tunnelbanan prata om vem som är snyggast i Skam? Älskad av alla åldrar.

Jag tror att det handlar om önskan om att få uppleva det, eller nostalgin i att ha upplevt det. Beroende på vem du är.

Den som inte har varit tonåring och kär drömmer om det, den som har varit tonåring och kär minns det. Serien tar fram stunder i mitt huvud som jag hade glömt bort. Tonårsförälskelse, så otroligt häftigt. Det absolut bästa och absolut värsta en människa kan råka ut för. En berg och dalbana utan dess like. Att följa den här serien och se hur livets första kärleksrelationer utspelar sig med lögner, otrohet, krossade hjärtan, missförstånd, tvivel, hångel, smskonversationer, blickar i korridorerna, oskulder, sänghäng – det är fruktansvärt roligt.

Genom båda säsongerna parerar jag tårar med varma leenden. Ibland gömmer jag mig bakom kudden. Jag minns liksom allt, även om det är minnen som börjar svalna för mig nu. Det var ändå mer än tio år sen som jag själv befann mig där. Och kanske är det det som är charmen med serien – jag får lite hjälp på traven med att minnas känslor som är så långt borta. Att bli av med oskulden, att bli kär för första gången, den första kyssen, alla hemmafester, tjejkompisarna, bråken i skolan, snus, cigaretter, folköl, slagsmål, dela smink, sova skavfötters, halsa vin direkt ur flaskan, skriksjunga med till The Sounds och åma mig till Bonnie & Clyde.

Men det är inte bara minnena från förr som serien tar fram, det är även känslor som lever i mig idag. Kanske är det av den anledningen vi vuxna gillar att följa Noora och William så mycket.

För kärlekens skull!

3768413ad25b48c2d7c523b781344fe9

Deras närhet får mig att tänka på min närhet till D. Känslan av att stryka min kind mot hans. Att somna i hans famn. Våra första kyssar. Känslan av att det är vi mot världen. Att känna sig riktigt jävla nära någon och att ingen kan ta det ifrån oss. Fint att bli påmind om kärlekens styrka och jag tror att även de med barn eller de som varit tillsammans i många år kan bli inspirerade av Noora och Williams kärlek. Aha! Den har vi också haft. Den kan vi fortfarande ta fram inom oss.

Vad tror ni?

Det är så roligt för genom hela serien så tänker jag på ett youtube-klipp med Beyoncé & Jay Z som jag brukar titta på ibland. Och i slutscenen av säsong 2 är det just Jays ”Young forever” som spelas. EXAKT den känslan ger mig Skam. Känslan av ungdom. Att vilja vara ung för alltid, men att landa i vetskapen om att man inte längre är där. En sån bitterljuv känsla, för jag fattar ju att ungdomens dagar är mig förbi. Att jag blir äldre. Att även om jag är ung i vissas ögon, så känner jag att den tiden i mitt liv verkligen är över. Tiden av att spåra ut, fatta dumma beslut, känna sig extremt levande och extremt sårbar på exakt samma gång. Samtidigt så är jag glad över att jag har haft de åren i mitt liv och känner av hela mitt hjärta att jag ÄR klar. Jag vill inte tillbaka till den platsen. Jag saknar den inte. Jag är redo att gå in i nya perioder i livet och tanken på att aldrig få bli kär för första gången igen skrämmer mig inte. Jag har fått vara nykär och nyförälskad i massa killar och det är jag så glad över. Men jag känner av hela mitt hjärta att tanken på att leva med D för resten av mitt liv, det är den enda tanke jag kan tänka. Han är det viktigaste i mitt liv. Han är det jag satsar mina kort på och jag lägger gladeligen bakom mig det liv jag hade innan för det liv jag har med honom. För några år sedan var det så jäkla läskigt att tänka på att det skulle vara ”slut” med första kärlekar. Men nu känns det som det enda självklara. Han är mitt livs kärlek. Och även om det kan förändras genom åren, så är det skönt att känna så just nu, idag.

Av karaktärerna så är det svårt att säga vem jag tycker om mest, för jag har bara sett de första två säsongerna där vi får följa Eva och Noora. Så naturligt kan jag känna igen mig i dem, både deras bra och dåliga sidor. Jag har minst relation till Vilde. Hennes personlighet, av det jag har sett hittills, jag känner inte igen mig själv i den. Jag irriterar mig ofta på henne även om jag också tycker synd om henne. Jag kan känna igen mig i Evas tonårsfylla där man gör bort sig eller Nooras osäkra beteende som egentligen bara förstör för henne. Men Vilde, Sana och Chris… inte än. Kanske senare. Jag känner dem inte än.

Vem är er favorit?

Jag har inte sett säsong 3 än, så om ni har gjort det, snälla avslöja ingenting :))) Tänkte vänta tills den kommer med undertext, förstår verkligen ingenting av norska haha.

OKEJ det var dagens sista blogginlägg, kanske det tråkigaste jag någonsin skrivit för den som aldrig har sett Skam, men för er andra som är lika besatta som jag KOMMENTERA tack. Har ingen att prata med serien om så nu måste jag prata om den med er. PUSS!

Om känslor och att skriva

Alla dessa pekpinnar runt julen (varning för långt inlägg)

Är det bara jag, eller har det varit extremt mycket pekpinnar kring julen i år? Det kanske är så varje år bara det att jag inte har tänkt på det innan. Kanske har jag först denna jul börjat granska sociala medier ur ett annat perspektiv, och därför ser saker som jag inte har tänkt på innan?

Jag vet inte men Gud så tråkigt det är med alla pekpinnar.

Oavsett om det är influencers, ”vanliga” instagramkonton, Facebook-vänner eller kommentarer hos olika bloggare så är jag helt chockad över hur alla ska säga åt alla andra vad man får och inte får göra under denna högtid. Vad som är okej och inte. Hur man ska vara och inte vara. Jag gick in på det här inlägget hos Bella och visste inte om jag skulle skratta eller gråta… varför kan vi inte låta alla fira och leva på det sätt som de själva känner för?

Det känns lite som att vad man än gör så landar det fel hos någon. Om jag inte får en julklapp från min pojkvän så är han inte generös nog, om jag får en för fin julklapp av min pojkvän så borde han skänkt pengarna till välgörenhet istället. Den som ger presenter borde ge till välgörenhet och den som inte ger alls ses som snål. Den som väljer att fira med vänner blir ifrågasatt (”julen ska man ju umgås med familjen på!”), den som festar till det är alkoholist och den som är nykter är tråkig. Den som visar upp sina presenter skryter och den som inte visar upp har nog inte fått tillräckligt fina. Personen som äter julskinka får skit och den som bara äter grönkål får viskningar om ätstörningar. Förstår ni lite hur jag tänker här? Att vad alla än gör så gör alla fel. För att vi människor inte kan sätta oss utanför oss själva och våra egna perspektiv. Jättekul för dig om du kan fira jul med en stor och härlig familjekonstellation, men har du inte tänkt på att alla kanske inte har en stor familj? Eller någon familj alls? Vissa kanske har en familj men med inslag av mörker som ingen känner till. Någon kanske försöker fly från en alkoholiserad pappa men vågar inte eftersom ”på julen ska man vara med familjen” och någon annan kanske går ut med sina vänner på julaftonskvällen för att hen har suttit hemma ensam hela dagen. Vissa har föräldrar som jobbar, föräldrar som inte är närvarande, vissa har inga föräldrar. Alla firar jul på det sätt som känns bäst i hjärtat för dem, för vissa kanske det betyder att inte fira alls. Att bara se det som en helt vanlig dag. Att längta till imorgon. Medan andra ser fram emot en ”traditionell” jul med allt som hör till. Våra liv ser olika ut. Vi borde få fira, eller inte fira, vår jul precis som vi vill och mäktar med. Utan att behöva gå in på sociala medier och få dåligt samvete av alla pekpinnar.

Min åsikt är nog att inte skrika ut min åsikt om andra människor och hur de väljer att leva sina liv. Inga pekpinnar eller besserwisser-fasoner där jag berättar om allt rätt jag gör och pikar till alla de som inte gör likadant (jag hoppas att jag inte är så i alla fall). Självklart sitter jag också på sociala medier och irriterar mig eller reagerar på hur vissa lever sina liv, men det är något jag diskuterar med min partner och bakom stängda dörrar. Aldrig i personens ansikte. Jag VET att jag inte är perfekt, så jag försöker inte gå runt och peka ut andras brister för jag vill inte att andra ska peka ut mina. Jag vet ju att vissa av mina livsval inte är helt försvarbara, men jag gör dem ändå. Som att äta en bit skinka ibland eller bära läder. Men jag försöker hela tiden att minska på det dåliga i mitt liv och jag tar mina livsval i min egen takt, som jag känner mig bekväm med. Och jag respekterar dem som gör likadant. Jag kan inte bli arg på någon för att de ligger efter mig längst vägen, bara peppa och inspirera andra till att våga ta ett steg. Oavsett om det handlar om köttkonsumtion, miljötänk, feminism, rasism, välgörenhet eller vad det nu kan vara. Jag ser människor runt omkring mig som donerar mycket mindre pengar till välgörenhet än vad jag gör, men jag kan väl inte bli arg för det heller? Bara inspirera till att vilja ge och berätta hur jag själv donerar och hur viktigt det är. På ett snällt sätt utan pekpinnar. Jag kan inte bli arg för att mina vänner äter kött till dagens alla måltider, bara prata om hur bra det är för miljön och kroppen om man byter ut rött mot grönt någon gång ibland. För att förhoppningsvis få denna person att våga testa någon gång.

Jag vet inte, jag känner bara att sociala medier har varit riktigt trista under dessa dagar. Herregud, man får ju inte ens ta bort julpyntet när man känner för det. Eller ge sina barn så många presenter man vill. Att leva ett ”schysst” liv handlar för mig om många olika tårtbitar och det enda jag önskar av mina medmänniskor, är att alla gör något schysst genom livet. Alla behöver inte donera sina julklappar till välgörenhet eller äta en grön jul, människor får njuta av sin julafton hur mycket eller lite de känner för. Så länge alla göra något varje år, kanske skänker en liten summa varje månad eller kör köttfria måndagar. Det blir så löjligt när människor ska samla pluspoäng utåt sett och skryta om att de minsann gav pengarna till välgörenhet denna jul, när de inte har gett knappt ett öre tidigare i sitt liv. Så sitter någon annan där som ger pengar varje månad och har köpt något fint till sin fru och får plötsligt dåligt samvete över den gåvan. För att pekpinnarna måste hagla. Varför? Varför kan inte alla bara bryta dessa jävla pinnar i småbitar? Kan inte alla få fira sin jul ifred och kan vi inte bara försöka ha lite mer förståelse för andras sätt att leva?

Ni fattar grejen. Hade varit najs om alla fick leva sina liv så som de ville. Att vi alla hjälps åt att inspirera varandra till en bättre värld, men utan att sätta oss över varandra. Det viktigaste är att alla gör något, men om det inte är samma något som jag själv gör, så gör det ingenting. Bara det är något fint för mänskligheten. Och om någon tar bort julpyntet för tidigt, fine, snacka skit om det. Men gör det bakom din stängda dörr, skriv inte en bitter kommentar eller en spydig tweet. Håll det för dig själv.

Var en stor människa. Sprid kärlek, inte pikar, omkring dig i ditt liv.

God jävla jul mina älsklingar!