Om känslor och att skriva

Påskbesvikelsen

Det här får nog ändå gå till historien som min sämsta påsk ever. Jag har varit sjuk sen i onsdags och min kropp har spelat mig spratt hela helgen. Så fort jag tror att det är bättre har jag hittat på något och så har det blivit sämre igen. Igår nådde jag rock bottom och blev så jääävla sur över det eftersom jag ändå tagit det så extremt lugnt onsdag till söndag. Har på fullaste allvar inte lämnat hemmet i mer än max tio timmar på fem dygn men blev ändå inte bättre. Så nu får jag låsa in mig i några dygn till.

Ibland brukar människor säga till mig att jag verkar vilja leva mitt liv som om det vore en film och de har rätt i det. Förut blev jag arg när någon sa så men det är bara för att de hade rätt. Jag målar ofta upp någon sorts bild över hur dagar ska bli i mitt liv och så blir jag besviken när något sätter stopp för det. Typ som varje gång jag blir sjuk, då bestämmer jag exakt hur många dagar jag ska vara sjuk i, bokar om min kalender utefter de dagarna och om jag inte är frisk när jag har bestämt att jag ska vara frisk så blir jag arg, irriterad och besviken.

Man kan inte regissera ett liv.

Så var det ju även denna helg, jag var ju tvungen att ställa in och boka om grejer i kalendern pga sjukdom onsdag-fredag men sen hade jag ju bestämt att jag skulle vara frisk, så då känner jag inte ens efter utan vaknar upp med idén om att jag är frisk, eftersom det är det enda möjliga i mitt huvud. Istället för att känna in min kropp och låta den leda mig.

Jag vet inte men jag tror att det här kan vara en gren i mitt träd av kontrollbehov. Jag tycker väldigt mycket om att planera och strukturera, det är det som gör att jag pallar med alla de här bollarna jag hela tiden har i rullning. Utan strukturen faller allt och när något rör om i mitt schema har jag rätt svårt att byta riktning. Jag är stolt över min strukturerade sida, det gör att jag kan maximera min tid och därmed få mycket fritid trots att jag har så mycket jobb, men till och med min fritid är ju planerad sen på något sätt… och frågan är hur jävla bra det är i längden? Hur hittar man balansen mellan struktur och relaxed?

Jag vet inte, men jag kan inte fortsätta få ångest varje gång som filmen om mitt liv inte blir som jag har tänkt. Saker blir som saker blir. Man kan strukturera och planera för mycket, men inte för allt. Den här helgen borde jag bara lyssnat in istället för att regissera och sedan bli arg på mitt liv för att det inte gör som jag vill. Så nu ligger jag här, sjuk jävlig och besviken.

Ibland ifrågasätter människor hur ”härligt” mitt liv egentligen är eftersom det alltid ser ”så jävla mysigt ut” på mina sociala medier. Och jag vet inte vad jag ska svara på det, för det är så jag tycker om att leva mitt liv. Jag stagear inte mitt liv för sociala mediers skull, jag har alltid gillat att ha det fint runt omkring mig. Mitt hem är nästan alltid städat, jag har aldrig på mig min killes gamla mjukisbyxor, jag tänder doftljus hemma varje dag. Det är väl ännu en gren i kontrollträdet I guess. Och jag vet inte om jag vill förändra den sidan, eller om jag ens kan – jag vill inte ha på mig chokladfläckiga pojkvänsbyxor bara för att visualisera min ångest. Jag tycker att det vore fejkat om jag gjorde det, som att sätta sig själv i ångest-normen bara för att visa människor att jag mår dåligt. I ett välstädat hem kan det också leva en ångestfylld person. Jag behöver inte vara Hannah i Girls för att ge en ärlig bild av min ångest.

Speciellt inte när jag har mina ord. Jag kommer nog aldrig kunna eller vilja visualisera ångest i bild, DET om något skulle bli fejkat. Men jag kan skriva om min ångest och om mitt liv och på så sätt ge er en ärlig bild av mitt liv och det faktum att jag också brottas med mina grejer. Ibland tänker jag att människor som säger att jag bara är ännu en ytlig influencer aldrig har läst det jag har skrivit. Jag tycker att jag ger så mycket i ord. Kanske har människor svårt att ta dem till sig om det inte är en bild på mig i flottigt hår med kinamat rinnandes nerför händerna och osminkade, söndergråtna ögon under texten?

Okej, nu har jag skrivit bort en halv film och vet inte ens vad summan av kardemumman blev av det här inlägget? Kanske såhär: jag har mått dåligt i helgen, både psykiskt och fysiskt. Jag har varit arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag skriver om dessa känslor här, både i självhjälp men också för att ni ska veta om att allt inte alltid är perfekt, vilket ni som läser det jag skriver förhoppningsvis redan har förstått. Ord är mitt redskap för att prata om ångest, mitt utseende eller bilder kommer aldrig att vara det. Jag hoppas att ni kommer ihåg att ytan säger ingenting om vad som finns där inne. Man ska inte döma någon, någonsin. Vad är det för motto Noora lever efter?

Precis så.

Om känslor och att skriva

Måndagstankar

Jag är välsignad med goda människor i mitt liv. Det slår mig hela tiden hur bra personer jag har glädjen att få leva mitt liv i närheten av.

Idag började jag ju som sagt dagen med ansiktsbehandling på Revive-kliniken. Linnea frågade hur jag mådde och när jag sa att det var sådär just idag så pysslade hon om mig riktigt ordentligt. Masserade länge länge i ansiktets små vrår och medan en ansiktsmask verkade fick jag handmassage. När vi var klara fick jag dessutom lite presenter av henne i form av ansiktskrämer som hon tyckte att jag behövde, fina fina Linnea som gjorde min förmiddag så mjuk och härlig.
Sen sprang jag över till yogan och där var det fullt med folk som pratade högt om helgens bravader och jag var inte alls på det humöret så höll mig för mig själv. När yogan sedan började kom jag inte in i den där sköna yogakänslan jag hade hoppats på utan märkte hur kroppen var motstridig och irriterad. Var dessutom tvungen att springa fem minuter innan det var slut så missade min savasana (min vila)… Tjugo minuter efter klassens slut får jag ett sms från min yogalärare Jennie som frågar hur det är med mig – det är kärlek det. Ibland slås jag över hur läskigt det är att hon känner mig minst lika bra som mig själv, hur hon kan min kropp och lyckas se hur jag mår varje gång vi träffas. Jag har ett väldigt ärligt uttryck (är vad man kan kalla för en öppen bok, hehe) så människor kan se ganska lätt på mig hur jag mår, det är svårt att dölja tycker jag, men det är ändå något visst med Jennie. Hon har känsla och insikt. Hon ser mig för precis den jag är och jag känner mig aldrig dömd i hennes närhet.

Ni som har läst min bok vet att jag hyllar henne både under kapitlet om yoga men också i kapitlet om förebilder.

I alla fall, när jag promenerade hem i solen under eftermiddagen slogs jag av alla de goda jag är omringad av. Vilken välsignelse. Jag inser att vad jag än går igenom i mitt liv så finns dessa människor alltid runt omkring, de som bryr sig och ser en och är godhjärtade.

Om känslor och att skriva

Ännu mer om Girls, dess karaktärer och skrivandet

Så var jag ikapp!

Fem och en halv säsong på tre veckor (parallellt med att jag tittar på en annan serie med D) – jag kan helt klart konstatera att min kärlek för serier har tagit helt nya nivåer senaste året. Det är total avkoppling att följa en serie, dessutom är det inspiration till det jag själv håller på med. Så jag tittar på dem med gott samvete och verkligen njuter av hur dessa serier får mig att tänka, bli inspirerad, känna saker.

Läs mitt förra inlägg om Girls som jag skrev för en dryg vecka sen här (klick!).

Nåväl, nu när jag är helt klar med det som finns av serien så kan jag konstatera att mina favoriter är Shoshanna och Ray. Vilka är era favoriter? Resten av gänget har jag mycket svårt för, som vi ju pratade om i förra inlägget. Det är inte bara Hannah som stör mig, det är hela bunten, eftersom Lena Dunham är så jävla briljant och låter oss komma så nära inpå dessa extrema personligheter. Karaktärerna är som de vänner jag har med mest personlighet – de med stora personligheter. Och på håll fascineras man av dessa människor men när man kommer nära växer även avsky/irritation bredvid fascinationen. Ju närmre du kommer människor, desto mindre tycker du om dem, för du får se så mycket av dem bakom fasaden och så minns du att prick ingen är perfekt. Eller, är det inte så?

Är så trött på Jessa och Adam också så att jag nästan vill titta bort när de är med. Fy för dem och deras brist på respekt. Håller ni med eller har ni en annan syn på dem? Så intressant med hur olika vi är som människor – vad vi tycker om, vad som är viktigt för oss, var vår moral och våra värderingar ligger någonstans. Jag och Jessa delar inte samma moral och värderingar kan man säga :)))

I avsnitt två av säsong sex säger Hannah såhär:

”Jag vill skriva historier som får människor att känna sig mindre ensamma.”

Och då log jag mitt bredaste leende för det är precis det som driver mig framåt i mitt eget skrivande. Det absolut största och viktigaste för mig, det är att få oss alla att känna oss mindre ensamma i whatever vi nu går igenom. Jag gör det med hjälp av mina egna erfarenheter och att vara generös med min känslor, hur jag mår, mina innersta tankar.

Det finns INGENTING jag är så stolt över i mitt liv, som att mitt skrivande har fått människor att känna sig mindre ensamma. Det är det absolut största jag har lyckats med i mitt liv. Människor frågar vad jag älskar med mitt jobb och det är prick det jag älskar med det – tillhörigheten och samhörigheten och förståelsen som jag delar med er som läser.

Fint ibland när en karaktär i en tv-serie lägger orden i ens mun.

Ha en fin onsdag nu allihopa, så hörs vi om några timmar igen. PUSS!

Bilden lånade jag från Sandra

Om känslor och att skriva

Om Girls och skrivandet

Jag håller på och tittar igenom alla säsonger av Girls just nu. Jag har sett de första två sen innan men så slutade jag titta efter det av någon anledning? Nu ser jag om allt och har precis påbörjat säsong fyra, när Hannah precis flyttat till Iowa.

Det pratas mycket i serien om skrivandet. Hannah går in i definitionen av hur hon tror att en skribent ska vara (tycker jag) och försöker sedan leva sitt liv därefter. Dessutom är det intressant att hon definierar sig själv som skribent så starkt, utan att egentligen ha haft skrivandet som yrke (till en början av serien i alla fall). Hon påminner mig lite om de jag känner till som är skådisar utan mer än ett statistjobb för fem år sen eller entreprenörerna som inte har byggt upp någonting egentligen, förutom ogenomförbara idéer.

Haha, som ni märker irriterar hon mig en del. Hennes egocentriska personlighet är bland det värsta jag vet. Min mardröm är att bli som henne. Det finns nog ingen förolämpning jag tar så illa vid mig av som när någon säger att jag är självisk eller egocentrisk eller bara vill prata om mig själv. För det är det sista jag vill vara. Kanske stör hon mig så mycket för att jag känner igen mig en liten gnutta i just den egocentriska personligheten – men avskyr att erkänna det. Och kanske är alla personer som satsar på skrivandet hyfsat egocentriska? Speciellt när en skriver utifrån sitt eget liv, som jag gör.

I alla fall så har jag precis sett ett avsnitt där hennes pappa pratar med henne om skrivandet och säger att man blir mycket lyckligare när man slutar med det, eftersom skrivandet någonstans drar in en i en mörk, egocentrisk och ensam värld.

Visst har han rätt?

Jag vet inte om jag är kapabel till att skriva tyngre grejer än det jag redan gör (typ romaner på 500 sidor som kräver fem års research) för jag vet inte om jag kan gå så djupt in i skrivandet, jag tror att det kanske skulle ta död på mig? Jag kan ju bli mörk bara av att processa det skrivande jag sysslar med just nu, även om jag anser att det är på en rätt ”ytlig” nivå (bloggen och böckerna). Med det menar jag inte att det inte är viktigt det jag skriver, för det tycker jag verkligen att det är, men snarare att själva processen för projekten inte är så stora eller omfattande.

Ni som skriver, hur ser ni på det? Tror ni inte att man skulle vara lite mindre egocentrerad och lite mer lycklig utan det? Samtidigt som att man på något sätt alltid skulle ha ett litet hål i hjärtat eftersom det inte finns någon större kick än att läsa något, skrivet av en själv, som man är riktigt jävla nöjd med. Kvällens funderingar…

Okej slutsnackat, nu ska jag titta vidare. Puss!

47e79625ea95f6232d0092037f8c5a0f

Om känslor och att skriva

Ett så jävla bra år

Jag har tänkt så mycket på det här nya året, vad jag vill uppnå, var jag ska och vad jag måste förändra. Jag har nästan alltid varit i förändring, jag står aldrig still för jag har aldrig trivts helt med där jag har stått. Jag vill framåt, uppåt. Hela tiden nå någonting bättre än det jag har.

Men inte i år. För första gången i mitt liv så trivs jag där jag är till hundra procent. Alltså, jag skulle egentligen behöva skriva det i capslock för att det ska framgå: JAG HAR ALDRIG VARIT SÅHÄR LYCKLIG, JAG HAR ALLT JAG VILL HA I MITT LIV, ALLT MER ÄN DET HÄR ÄR BARA EN BONUS OCH OM ALLT EN DAG VÄNDER SÅ SKA JAG FÖR ALLTID MINNAS DET HÄR, MEN JAG VILL INTE TÄNKA SÅ JUST NU, JAG VILL BARA OMFAMNA DEN HÄR GALNA LYCKA OCH DEN TOTALA KÄNSLAN AV RIKTIG JÄVLA TILLFREDSSTÄLLELSE. INTE NÅGON KORTVARIG LYCKA, INTE DEN SOM MAN KAN FÅ AV EN HÄRLIG HELG ELLER NÅGRA BRA YOGAPASS UTAN MYCKET MYCKET STÖRRE ÄN SÅ – FÖR DET STÅR STARKT OCH STADIGT OCH DET HAR GJORT DET UNDER GANSKA LÅNG TID. I FUCKING DID IT HEEEEELVVVVVETE VAD JAG ÄLSKAR MITT LIV MITT MITT MITT TACK MICHAELA FÖR ATT DU TOG DIG HIT

Jinxade jag sönder det nu?

Hoppas inte.

Jag vet att världen svämmar över av olyckliga själar. Jag vet att många av er som läser befinner er i en period i ert liv som kanske inte är helt lätt. Jag vet att det är tufft, jag vet hur det känns när det smärtar på insidan. Jag vet hur det är att försöka bli glad utan att det går speciellt bra. Jag vet hur det är att känna att lyckan är lånad och att någonting skaver inuti en.

Så därför vill jag bara berätta för er om att det händer att det vänder. Tålamod är en stor sak, mod ännu större och tron på sig själv störst av allt. Om man har med sig det kan man nå längre än vad man först trodde. Till exempel kan man sitta en januarikväll 2017 och inse att man varit lycklig fett länge och inte vill ändra på något i sitt liv eller i sig själv för att man är precis där man vill vara. Det finns yttre faktorer som jag inte kan påverka, som gör ont för mig att tänka på, som jag inte är redo att acceptera, och kanske aldrig kommer att kunna acceptera. Men inuti mig själv, i mitt liv, i det jag kan påverka – där är allt lugnt, tryggt och harmoniskt. Äntligen.

När jag gick igenom mina nyårsmål från förra året och insåg att jag kunde pricka av de viktiga av dem blev jag så himla stolt. Stolt över hur jag har prioriterat mina vänner i år, för att ta ett exempel. När jag tittar igenom min drömlista och inser att jag kan pricka av flera punkter, då ler jag för mig själv. Alla tårtbitar är liksom 10 av 10 poäng. Det är inte så ofta, nästan aldrig, som det ser ut så. Jag har varit så himla snäll mot mig själv i år, samtidigt som jag har lyckats gå flera steg framåt i min karriär. Det är en svår balans men jag klarade det. Gud så stolt jag är.

Livet – så häftigt. Jag är tacksam över det jag har.

Till er som inte har det så lätt just nu – håll ut.

P.s skriver om det här med drömlista i min bok. Drömlistan är underbar. Puss. Vi avslutar med lite bilder från mitt 2016.

Processed with VSCOcam with hb1 preset

IMG_6822

IMG_6698

IMG_7137

daca15b520f0637048637c50eecd8ce1

IMG_8210

IMG_9171

IMG_0770

IMG_0821

IMG_3011

IMG_2991

475a0395_57fb469eddf2b31768b85438

OLYMPUS DIGITAL CAMERA