Jag läser hos flera andra bloggerskor om hur de blir utbrända/går in i väggen/utmattade – vad vi nu väljer att kalla det. Hur kvinnor blir för trötta, tappar andan och faller. Hundra jonglerande bollar som ramlar i marken på en och samma gång. Det är inte bara bloggerskorna runt omkring mig som blir utmattade, det är alla möjliga sorters människor med olika liv, jobb och förutsättningar. Det finns inget samband hos dessa människor, mer än att samtliga bara gasar. Har ett mål i sikte. Tankar snabbt och gör av med bensinen lika fort. Presterar, presterar och sedan presterar lite till.
Jag tänker på hur lång tid det tog för mig själv innan jag förstod att jag var utmattad. Hur många år jag brände på utan att vara helt tillfreds med mitt liv och därmed försöka döva den känslan med att jobba ännu mer. Eller hur jag i vissa perioder inte var tillfreds just för att jag körde slut på mig själv. Karriärista på varenda punkt – inte bara på jobbet. En härlig flickvän, en givande vän, roligast på festen, klokast på mötet, generösaste barnet. Ge, ge och ge lite till och aldrig hinna stanna upp och uppskatta det man får ta emot. Jag hann aldrig vara lycklig för det var så mycket annat som skulle hinnas med.
Jag är så glad över att det inte längre är tabu att prata om utmattning. När jag gick igenom det för ett par år sedan, kände jag mig så otroligt ensam i det. Även fast jag inte var det – har jag förstått nu i efterhand. Men det pratades nog inte lika mycket om det för bara något år sedan. Idag vågar vi prata om det – för behovet att reflektera över det, sitt liv, allt som händer, är så stort. Varför går vi in i väggen? Vad är det som driver oss? Varför blir vi så himla trötta?
Det känns verkligen som att ”Jag är inte perfekt, tyvärr” släpptes under rätt tid, för den verkar behövas. Det är fler som har läst den redan än vad jag någonsin hade kunnat ana, vilket säger mycket om hur stort gäng av oss där ute som går igenom prestationsångest, krav, utbrändhet, ångest – you name it. Men också så jäkla fint att inte vara ensam i det. Det är nog det bästa med att ha skrivit den här boken – att ständigt få ta in mejl, kommentarer och samtal om ämnet och därmed känna att nej, jag var ju inte ensam i den här känslan heller. V i är flera som känner det här, som kan diskutera det och som kan prata öppet om våra liv, även när de inte är rosaskimrande och instagram-vänliga.
Men även om vi hjälper varandra kan jag inte sluta tänka på varför det blir såhär. Vad är det i samhället och den tiden som vi lever i, som gör att vi känner att vi måste köra slut på oss själva för att duga? Varför går människor in i väggen redan i skolan, innan de ens hunnit ut i arbetslivet? Varför känner vi att vi bara är det vi presterar?
Vad tror ni?
Hej fina, fina Michaela! Blir alltid så glad och inspirerad när jag besöker din blogg. På sistone så har jag även förknippat din blogg med trygghet för nu vet jag att jag inte är ensam i det här som kallas för utmattning och ångest. Fastän jag inte har lidit av ångest som har tagit över min vardag(än) så känner jag att mitt psyke börjar bli mörkare och jag inser jag att jag måste sakta ner och sänka mina krav på mig själv för att inte bryta ihop – och det har jag gjort, tack vare din bok!! Nu vill jag beställa den till min syster och jag undrar ifall det finns fler signerade exemplar? Vill du i såna fall länka till den shopen ? 🙂 Såg fram emot din signering i Malmö men den ställdes tyvärr in.
Tack Michaela för att du är du och för att vi får följa dig!
Jag tror att vi tidigt börjar bedömmas och bedömma oss själva utifrån vad vi gör/presterar och sätter vårt värde utifrån det. Jättehemskt då vi faktiskt alla är lika mkt värda oavsett hur mkt/lite vi presterar. Själv kör jag på för tok för hårt men nu när jag fått barn känner jag att jag måste bryta mönstret. Vill att min dotter ska få ha en mamma som är trygg och nöjd med sig själv oavsett vad jag gör!
Kram och tack för att du skriver om det, ska läsa din bok nu!
Du har nog helt rätt. Hoppas du kommer gilla boken! Och grattis till lillltjejen <3!
Jag tror att många känner at de måste köra slut på sig själva för att det är sån stor konkurrens idag, speciellt om jobben. Det finns liksom ingen plats för de ”svagare”. Så redan i skolan måste man ju visa att man är bäst tyvärr…
Du har nog helt rätt. Väldigt djuriskt beteende men lite så verkar det ju vara idag – starkast vinner…
Hej fina du. Jag är sjukskriven med utmattningssyndrom och skrev såhär om det precis när jag kraschade, flera av mina tankar om varför det blir såhär ryms i raderna:
Lycklig men utmattad. ?
”Fan, du är ju ung, du ska bara vara glad att du har ett jobb att gå till”, ungefär, tar sig vissa friheten att tycka och uttrycka ibland, formulerat på lite olika sätt.
Visst, visst.
Det är ju så enkelt att vara ung, snygg, perfekt och otillräcklig.
Det är klart att jag bara ska vara tacksam.
Det är ju så enkelt att besvara alla krav som bland annat du som skrev så till mig har på mig.
Det är så enkelt att vara ung, vältränad, intelligent, klok, social, nyfiken, törstig, outtröttlig, tillgänglig, glad, pepp, tacksam och mogen för sin ålder, precis hela tiden.
Utan att andas.
Utan att släppa ut magen, ständigt iklädd för tight åtsittande byxor.
Och utan att känna någon som helst skuld när man inte längre orkar.
Det är svårt att hitta äldre vuxna som inte helt tycks ha glömt bort hur jobbigt det kunde vara att vara ung.
Som har en förståelse för att allting kanske faktiskt inte alls bara har blivit bättre med åren.
En förståelse för att alla valmöjligheter, all yttrandefrihet, all världens globalisering och inte minst digitalisering kanske inte alls bara underlättar.
Jag har en aldrig sinande vilja att vara duktig, och när jag stod och väntade vid ett övergångsställe i innerstan häromveckan kom jag på mig själv med att tänka:
Varför kan inte jag bara få vara?
Varför kan inte jag bara få vara?
Bara få vara jag, utifrån min egen definierade framgång.
Att det ens ska behöva vara en tanke, egentligen.
Jag är ung och lycklig men totalt jävla utmattad, och frågan är till vilken nytta.
Vi måste ta hand om oss själva, först och främst, alltid.
Inte tala om för andra vad de borde känna, göra, tycka och vara.
Människor blir utmattade tidigt för att det inte handlar om en psykisk sjukdom. Den är fysisk. Det är enbart är i Norden vi ser den som psykisk, arbetsrelaterad, botas med KBT och SSRI. Sjukt tragiskt egentligen att vi ligger så långt efter. Jag fattade det inte själv förrän jag blev utmattad för ett år sen och började läsa all info som finns från resten av världen. Det handlar på cellnivå om järndysregulation – för mycket järn som gömmer sig på allehanda ställen i kroppen, och alldeles för lite magnesium som trängs ut ur mitokondrierna där det behövs för att skapa energi. Utan magnesium på rätt ställe blir hela kroppen trög, och vi rostar inifrån pga för mycket järn. Magnesium behövs även för att skapa enzymer, som dels behövs i matsmältningen (annars får man olika intoleranser), men enzymer behövs även för alla våra hormoner.
Ångest är inte heller psykiskt, ny forskning länkar det till inflammation (= oxidativ stress = järndysregulation = magnesiumbrist).
Man blir på riktigt chockad och upprörd över all forskning som finns som vi i Sverige bara blundar för… rekommenderar verkligen att googla och läsa på pubmed!
Hej Anna! Det är nog inte så att det fysiska utesluter det psykiska. Att det är något fysiskt som sker i hjärnan vid olika psykiska sjukdomar vet man eftersom att det finns flera olika medicinska behandlingar. Däremot utesluter inte det att det är något psykiskt. Jag tolkar det personligen som att det psykiska handlar mer om de symtomen som det fysiska som sker i hjärnan ger. Istället för värk i benet osv osv så får man mer psykiska symtom som nedstämdhet, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, trötthet osv. Sen är det ju också så att många med psykisk ohälsa också drabbas av mer fysiska eller somatiska symtom också. Jag tycker att det är viktigt att du lyfter detta, att det är något fysiskt som sker i hjärnan, det är en sjukdom som är minst lika verklig som diabetes t.ex. och att det därför inte är så himla enkelt att bara ”rycka upp sig”. Däremot tycker jag inte att det känns helt säkert att endast resonera om det som fysiska problem som ska regleras med olika vitaminer el. mediciner. Ofta kan människors psykiska ohälsa utlösas av något i omgivningen, och det är väl troligtvis därför det blivit allt vanligare för att omgivningen ställer för höga krav i relation till vad som egentligen är rimligt av oss att förväntas prestera i vår vardag. Det blir en obalans mellan miljöns krav och personens förutsättningar/förmågor. Jag tror ändå mycket på terapeutiska insatser då jag själv jobbar inom rehabilitering och är säker på att dessa insatser har goda förutsättningar att ge långsiktig återhämtning. Det ger ju verktyg till att lära sig hantera sin vardag när man väl har insett att man inte kan fortsätta som man gjorde innan.
Så himla viktigt inlägg fina du <3 DU äger!
Jag har inte ett stressigt liv i sig, däremot har jag och nog många andra en inre stress, vilket gör att en inte ”får”/ska vara stressad men ändå är det. Jag är stressad över saker i förtid men jobbar på att tänka att jag hinner det jag hinner.
Många tror jag också bedömer andras liv utifrån det som visas på sociala medier – och jag förstår om yngre personer gör det, jag tycker däremot att ”äldre” borde förstå att de sämre dagarna lägger ju en inte ut. Hur roligt är det att se en bild (eller ta en bild) på när jag har magsjuka? Skulle bli så himla upprörd om t ex min kille började fota mig när jag är ledsen eller arg eller sjuk för att lägga ut en sådan bild på instagram. Vuxna människor borde förstå att alla är ledsna ibland och bråkar ibland. Jag förstår inte hur vissa föräldrar kan ta en bild på sitt gråtande barn för att lägga ut för att visa att även de har det så, istället för att trösta och prata. Vad sänder det för signaler till barnen?
Jag tänker att fler borde vara glada och tacksamma för det de har och inspireras av varandra och peppa varandra istället för att vara avundsjuka och missunna! Jag tänker varje dag på det jag är tacksam för; särskilt de små, vardagliga sakerna 🙂
En annan grej – ofta när jag går in på din blogg via mobilen så ”hänger sig” min telefon? Vet inte om det är min telefon eller om det är fler som har det problemet; som att sidan är för stor för att laddas eller något?
Tycker att du och din blogg är så bra!
Tack vare din bok insåg jag att jag är väldigt svartsjuk. Vilket jag inte fattade och framför allt inte vågade erkänna pga skam att vara ensam. Jag är så tacksamt att du lärt mig hantera den. Jag är dig evigt tacksam (och min pojkvän), du är bäst Forni. All kärlek till dig <3
Tre ord: Sociala mediers fel.
Vem har snyggast kropp, kläder, naglar, tänder, möbler, frukost, dyrast vin, finaste solnedgång, flashigaste semestern, ja listan kan göras lång. Det är inte så konstigt att många mår dåligt när man dagligen får bekräftat via sociala medier att det alltid finns någon som är bättre än man själv på ett eller annat sätt. Att pressen sätts i så ung ålder har ju att göra med att 12-åringar redan är på Instagram och ”tävlar” i detta. Fyfan så sjukt.
Så intressant ämne och att få ta del av era tankar kring! För min del handlade det på djupet om att jag trodde att mitt värde som människa var synonymt med vad jag presterade. Sedan gick jag in i väggen för att jag flydde in alldeles för mycket jobb och slutade göra andra saker. Har skrivit mer om det här: http://www.bossbloggen.se/halsa/utbrandhet/varfor-jag-blev-utbrand/. Under min sjukskrivning fick jag äntligen den emotionella insikten om att det inte spelar någon som helst roll vad jag gör, jag är värdefull som jag är. Och det har i grunden förändrat mig som person till det bättre! Livet är kort och består av toppar och dalar och behöver kanske tas på allvar men inte för seriöst. Does that make and sence? ?
Tror att svaret är rätt enkelt faktiskt! Jag bor i södra Europa och dessa problem finns knappt där, av den enkla anledningen till att de inte tar sig själva på så stort allvar, och de tycker att de duger!
I Sverige, där vi har allt och lite till, de flesta tjänar bra, har trygga och fina hem med allt materiellt man kan önska, finns konstigt nog denna totala utmattning och depression.
Vi ägnar en stor del av vår fritid att scrolla på instagram där vi kallar det ”inspiration”, men i själva verket är det självplågeri att se den totala perfektion som är det enda som bjuds på.
Vi har blivit giriga, vi jämför oss med the Kardashians, vi vill också ha chanelväska och åka till Karibien på semester. Bäst att ta på sig extrapass på jobbet. Och glöm inte att du helst innan 30 ska ha en bostadsrätt, pluggat till något fint, ett fast jobb och gärna en familj. Och barnen måste ju lägga sig i tid, klockan 19 varje kväll, förbanna den som tagit med sitt barn på en restaurang och låtit den somna i vagnen en gång!
Vi är totalt förblindade av den här perfekt-heten. Vi tycker det är självklart att vi ska ha ett bra arbete och en mycket god ekonomi, träna, äta hälsosamt, ha ett fint hem, partner, vänner och familj. Men när ska vi fatta att det GÅR inte!
Svenskarna jämför sig med andra och vill av någon anledning söka den där perfektionen som inte finns. Vi vill tydligen hellre vara robotar än lyckliga, enkla människor.
Där jag bor nöjer människorna sig, utan att det betyder att man inte försöker gå framåt. Här har det blivit fult att säga att man är nöjd och faktiskt inte söker mer framgån. Det är ju sjukt!
Jag tror att det är nyckeln; ta allt lite långsammare, och känn efter, varför måste man stressa fram en karriär? Chilla helt enkelt och lev lite i nuet. Varje lediget kanske inte behöver vara en långresa, till slut uppskattar man inte något längre och blir till och med utmattad av en semester!
Okej nu blev detta så långt, men jag tycker att det är viktigt att fösöka förstå att det är vi själva som skapat detta för oss. I andra länder har man inte det här problemet på samma sätt just för att människor VÄLJER att vara harmoniska (även utan pengar eller materiella ting!)
Och ja, jag har också varit i den onda cirkeln ett tag, men tack och lov har jag i tidig ålder kommit underfund med vad som är viktigt i mitt liv. Jag rekommenderar alla att göra detsamma, hitta din egna kärna och fokusera på en sak!
Kramar!
Så himla sant!! Vår kultur är att man dömer folk utefter hur ”duktiga” och ”skötsamma” de är. Är så jävla trött på det!
Jag tror det beror på att man känner att varje del av ens liv måste vara perfekt. Jag har länge känt att jag måste ha ett tipptopp hem, laga mat från grunden som är god och nyttig, prestera superbra med jobb och plugg, vara uppdaterad i samhällsdebatten, göra intressanta saker på helgerna, träna osv. Insåg att jag, för att kunna prestera bra där det är viktigast, mitt plugg, måste jag sänka kraven på allt det andra. Har slutat bry mig om att laga den perfekta maten, numer köper jag hem färdig fryst mat och bara värmer på något när det är dags för middag/lunch. Laga mat gör jag endast när jag känner lust kring det, inte för att det ska bli perfekt. Träna gör jag när jag känner mig taggad på det, inte för att jag måste. Jag har släppt många av mina sidoengagemang som bara kändes som måsten och fokuserar nu endast på ett sidoengagemang som jag verkligen brinner för, inte för att det ska se bra ut på mitt CV. Tror att många framgångsrika människor gör liknande, de fokuserar på en stor grej, och låter det andra falla ut lite så som det blir. Jag tror man jämför alla sina olika delar med de personer som verkar vara bäst och mest perfekta på just den delen. Även fast de personerna inte är perfekta på allt det andra. Sen måste man hitta något engagemang/intresse som bara ger en energi. Jag får tillexempel väldigt mycket energi och känner bara glädje kring min familjs hund. Att vara ute och gå med honom, lära honom nya tricks och busa är inte jobbigt och finns inga krav, vilket bara ger mig energi att fortsätta kämpa med det som kan vara tyngre i perioder, såsom plugget.
Tack för att du tar upp detta ämne! <3
Sanna!
Det du skriver här är så sant. Man kan INTE fokusera på allt. Och man absolut inte kan ”have it all”. Något jag har förstått mer och mer är att man måste göra val och fokusera, precis som du förklarade är den ”tekniken” som väldigt framgångsrika människor använder sig av. Exempelvis Mark Zuckerberg som har endast t-shirts i en enda färg för att han inte vill ta beslut som egentligen inte spelar något roll för honom, just för att han vill fokusera på det som är viktigast för just honom – hans företag. Vi alla bör därför göra medvetna val som vi själva gör, för oss själva och trappa ner allt runtomkring eller tänka OM. För just den här utbrändheten kan ligga i att vi vill göra LITE för mycket av allt. En del som vi själva vill göra, en del för att underhålla vår yttre image och en del som baserar på ”andras” krav på oss.
En väldigt nyttig TedTalk som öppnar debatten för ”Can we all have it all?”
https://www.ted.com/talks/anne_marie_slaughter_can_we_all_have_it_all
Jag har bestämt precis som dig Sanna, att lägga ner tid på sidoaktiviter som ger mig energi och inte något som är prestationsinriktad. Jag har bestämt att absolut inte ha dåligt samvete över att inte orka träna och har slutat helt att träna på gym. Istället simmar jag och det gör jag inte kontinuerligt och endast när jag har tid och lust. Simpasset är inte ett prestationsmoment och jag simmar exakt så länge jag orkar samt vill. Istället lägger jag all energi och fokus på just skolan och nå mitt högsta mål – investment banking.
Se på denne videoen ☺️? https://vanesastrand.wordpress.com/2016/09/08/if-i-were-a-young-woman-now-id-spend-more-time-being-not-doing?/
Jag tror v e r k l i g e n att alla nya föräldrar/föräldrar måste indoktrinera sina kids i att LYCKA är inte att tjäna 294082 i månaden, att slita ut sig. Lycka är en subjektiv känsla men förknippas nog aldrig med stress. Jag har också människor i min omgivning som är alltför stressade och jag gör mitt bästa för att försöka få dom att fatta att det inte är en positiv grej att ständigt hetsa sig genom livet.
Jag fick din bok i födelsedagspresent av min pojkvän nu i måndags, den är så fin. Tack Michaela för att du är en så jävla smart förebild. KRAM!
Hej fina Forni!
Idag publicerade Devote mitt blogginlägg om det här du skriver om… Det skulle vara en ÄRA om du ville läsa den.
http://www.devote.se/mimmisundberg/jag-har-inte-maatt-saa-bra-30609612
Puss & kram! Hoppas du får en helt underbar jul. <3 Ps. Din bok har hjälpt mig komma framåt. En sak som verkligen fastnade hos mig är hur ångest bygger på våra grundkänslor. Därför har jag nu kunnat upptäcka att mina ångest oftast beror på skam, och då blev allt mycket mer begripligt. <3
Så himla bra skrivet <3 Du peppar och inspirerar något så otroligt. Jag har bakom mig en otroligt tung höst samtidigt som jag försökt att inte ta på mig för mycket. Jag tycker det är jättesvårt att hitta en balans och göra "lagom" mycket.
Idag tog jag en dag hemma för att jag känt mig så.jävla.trött de senaste veckorna, och jobbat övertid i princip varenda vecka hela hösten.
Det här inlägget och alla fina kommentarer fick mig att må lite bättre, även om jag legat hemma med ångest över jobbhögen som byggts på. tack <3 Jag har nu försökt att delegera ut lite av mina uppgifter.
Jag tänker att detta även måste kopplas till kvinnokampen. För vi kvinnor har historiskt sett inte haft samma förväntningar/vilja/krav/möjligheter att göra karriär och nu vill vi vara sådana kvinnor, karriärskvinnor, men vi har även kvar de andra åtaganden eftersom att de ligger kvar på oss. Så vi har inte plockat bort ansvaret för familj, ansvaret för relationen, ansvar över vårt utseende, ansvar som projektledare, utan bara lagt till ännu en grej: ansvar över att även lyckas jobbmässigt.
Vad tror ni om det? Rimlig teori?
Mitt nyårslöfte är att sluta pressa mig själv så jävla hårt. Jag är ung och ska jobba hela livet, jag behöver faktiskt inte vara miljonär när jag är 25.
Åh, jag är verkligen mitt uppe i den stressen/utmattningen du pratar om.
Jag känner press från alla håll… Inte nog med att jag ska prestera bra i skolan och extrajobba, jag känner även press att jag ska kunna allt mellan himmel och jord. ”Man ska” ha koll geografi och resmål, vara uppdaterad om vad som sker i världen, veta allt om andra världskriget och andra krig, känna till alla politiska partiers punkter, skriva minst 1.0 på högskoleprovet… ”för annars är man inte allmänbildad”. Och alla smågrejer som att hålla koll på restauranger och barer i Stockholm, testa nytt smink för att hitta ”det bästa”, känna till alla ”tips och trix” inom skönhet…. Och på det ska man, som du skriver, finnas där för vänner, familj och kollegor.
Jag är fullständigt utmattad….
Skönt att du skriver om detta! <3
Tack för en härlig blogg Michaela! Du är en stor förebild och jag gillar verkligen hur du blandar högt och lågt i din blogg. Allt ifrån outfits till inlägg om psykisk ohälsa och problem i samhället. För det är ju så livet är, en blandning mellan högt och lågt. Keep up the good work!
Extra kredd för att du pratar om just prestation och framgång. Jag är själv ett ”prestationsfreak” och är aldrig nöjd eller till freds med någonting som jag gör, både min drivkraft och sämsta egenskap. Har genom att lyssna på poddar med dig och din blogg dock förstått att allt inte behöver vara antingen eller, utan att det kan vara både och. Under hösten har jag börjat gå till en kurator för att ta tag i mig själv och de orsaker som gör jag att jag känner det stora behovet av bekräftelse och prestation. Plus köpt din bok för att höra om dina tankar och erfarenheter!
Så stort tack för att du inspirerar!
Julkram
Emma
Hej Michaela!
Vill bara skriva att jag tycker att du är så inspirerande och fantastisk! Har följt dig länge och slutar aldrig förundras över hur duktig du är! All cred till dig.
Ska ut och resa med familjen nu över jul och hade beställt hem ”Jag är inte perfekt, tyvärr” via Adlibris, den skulle kommit igår men kom inte så jag var så förväntansfull över att komma hem till den idag men fanns ingen bok i brevlådan, så himla tråkigt men får något litet att längta hem till nästa vecka!
Ha en fantastisk god jul!
Jag blev sjukskriven nu i veckan pga utmattning/depression. I mitt fall tror jag det beror på framförallt två saker:
Jag var ett duktigt och tyst barn. Enda gången jag fick uppmärksamhet, både hemma och i skolan, var när jag var duktig eller smart. Det fanns lärare som inte lärde sig mitt namn förutom i de ämnen där jag var bäst i klassen. Var jag inte bäst syntes jag inte. Och den nivån är något jag lärt mig förvänta mig av mig själv. Idag är det nog ingen annan än jag som har de kraven på mig själv.
Det andra beror på att jag jobbar inom socialt arbete/vården. Vi har helt enkelt för lite resurser och i kombination med att man ofta söker sig till vården pga ”ett kall” gör det att vi kompenserar bristande resurser med våra kroppar.